Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1865, sida 3

dessa bortblåste hans klagan, liksom nu smärtan hans lefnadslust. Flera weckor hade förflutit och ännu alltid hop. pades Cornelia förgäfwes att Erward skulle sjelfmant komma och räcka henne handen till försoning. Då först började hon att ångra sitt lättsinne och då hon en gång gick mid baronens arm genom fin fars trär: gård, utstötte hon ett hjertslitande skrik och sjönk af swimmad ned på den under hennes fötter swigtande jorden; framför henne låg Erwards lif, öfwerström mat af blod och med dolken i bröstet. Den olycklige hade ide kunnat öfwerlefwa fina qwal; lifwet hade blifwit honom en börda. Dörsblekhet betäckte Moritz eljest så manligt. wackra anletsdrag, papperet föll ned från de darrande händerna och ögat stirrade utan glans mot golfwet, ty denne Edward mar Moritz äldre bror, fom man trorde hade fallit i en duell, så hade Cornelias far berättat händelsen för Erwards föräldrar, för att derigenom bespara dem den sorgen att deras fon hade. gått ur werlden som sjelfmördare. En isande köld genomilade Rosenbera wid tanken på att han war aift med den qwinna, som förorsakat hans egen brors sjelmord. 3 ven höpita förbittring beslöt han att aldrig återse henne, och lemnade straxt, utan att omtala anledningen dertill, sin störda lyckas och lugans fristad. Ett år hade förflutit; stormen hade rasat ut och han fick en längtan att återse fin ännu alltid älskade hustru och sitt eget barn; en inre otålighet påskyndade hang steg och med klappande hjerta beträdde han fin hemort. Den lille gossen log wänliat honom til mötes, men en spökgestalt injagade honom förskräckelse; det war den fordom så blomstrande Cornelia, nu blek,