Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1865, sida 3

— Det war en ryslig belägenhet, föta Ulla! — Ja, mwar det inte! också blef det lersamhet utaf. Det war eu Söndag och Theller hade på eftermiddagen fört för mig bort till en bekant. Men inte fan jag säga att den färden war rolig, för hang stygga swartsjuka förstörde hela nöjet, men ändå är det dagens sanning, att jag heldre hörde honom tigheter. träta på mig än jag hörde baronen säga mig ars Bedröfwad fatt jag om aftonen i mitt fönfter och blickade upp till månen, alla lyckliga och olyckliga älstandes förtrogne. Jag önskade just wara deroppe, befriad från jordelifwets alla qwal; men såranarer enfaldiga böner bli gudskelof fällan eller aldrig hörda. Som aftonen war qwalmig och dagen lika så, satt jag der och stödde hufwudet på min bara arm, som då för tiden, skam till sägandes, war både hwit och rund. Då kom den olycksfogeln, baronen, men ingen må tro att han gick förbi och låtsade fom ins genting, fom wäl warit både skäligt och tillbörligt, få dags på qwällen, utan han blef stående utanför fönstret, så att jag ej kunde stänga det. Slutligen hotade jag honom med att, om han ej wille aflägsna sig, skulle jag ropa in pigorna, som lågo i yttre rummet. Detta werkade och han lofwade gå, hwilket han äfwen gjorde, men ej förr än han dessförinnan, till min stora fasa, kysst min arm och kastat i mitt tnä den skönaste bukett af mossrosor. i Stum af wrede oh häpnad, fatt jag der och stirrade på den olyckliga buketten, då jag ånyo utanför fönstret hörde en manlig röst, nära qwäfd af raseri, yttra: (Forts.