Norrländska Korrespondenten – 24 december 1864, sida 3

till en annan ort; de togo den ena systern med sig; den andra war hos sin broder, presten; hans hustru, den glada Amelie, hade af sorg efter swärfadern och af modersfröjden wid sin förstföddes wagga mognat till en allwarlig qwinna. Hennes mand små bröder woro äfwen i hennes hus. Sålunda war det förbi med att mera komma till det wackra Östergöthland. Zcke heller wille mina föräldrar undwara mig; min far fade, att han nu mera än någonsin war i behof af att fe fin mata och dottter på hwarje stund, fom han hade ledig från sina ansträngande göromål. Henrik gjorre regelmessiga besök, men intet gaf mig anledning att tro, att han för mig hyste någon warmare känsla; han war alltid broderlig och jag war lycklig af att i tysthet få älska honom. Tiden ilade hastigt undan och några år woro med få små undantag alldeles sig lika, utom att min fader utwidgade sina affärer och ansågs för mycket rik. Många friare anmälte fia hos mig, men ac, ide han fom ensamt tilltalat mitt hjerta. Jag hade fyllt nitton år och nalkades mitt tjugonde. Min fader, som började att känna en och annan ålderdomskrämpa uppmanade mig att wälja en make; tiftvet är owisst, fade han, jag will fe Elisabeth wäl försörjd, innan jag går hädan, få att jag må funna dö i ro. Jag fade honom, att jag älffade mina föräldrar så högt, trifdes få wäl i mitt fridfulla hem, att jag ej mille bortbyta min nuwarande sällhet mot en owiss lyda. Ack! jag kunde ide säga, att jag älskade Honom, som ide brydde fig om mig. (Forts.)