Norrländska Korrespondenten – 24 december 1864, sida 3

allena här i stugan. Jag må säga allena, ty mina twå ungar, fom sprungo omkring mig, behöfde hjelp sjelswa mer, än de kunde wara mig till hjelp. Sjön låg öppen få fom nu, och fast det nu tycks hwina i windsluckan, är dock denna blåst, som en andedrägt mot stormen då. Wi wäntade ingen skuta hem, och min man, med sina kamrater, hade farit till staden för att gå i kyrlan på julmorgonen, och kanske Hålla sig lustigare på qwällen der, än de här kunde det. Men då för tiden war jag rödare i synen, och hade ett hjerta i mig, som mar godt nog för en qwinna. Jag fatt och läste i psalmboken, som jag gjorde då ni fom in, och barnen hade nyss fått qwällsward, och lekte med fina fmåfafer, fom de fingo till julklappar. Den äldre, som mar tiv år då, och nu är gammal och wis, seglade med ett ffepp af bark på ftugugolfwet, den Yngre red på en trädhäst, och gladde sig åt ett perlband af glas med ett guldhjerta på, som min man skänkte mig, och som jag fästade på gossens hals för qwällen. Så woro wi der, när jag hastigt hörde ett skott ut till sjös. Gud skall förlåta mig hwad jag gjorde orätt; men jag tyckte mig ej göra sadant. Jag tog den äldre med mig för att fföta focskotet, lossade en båt och feglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag be fallte Honom gå in i stugan tillbala; men han stannade gmwar och ropade efter mig, tills blåsten och hafsswallet snart öfmerröstade hans skri. När jag fom under blindskären, såg jag eld från skutan, fom styrde ratt mot nordwardt mot bränninz garna i mörlret, fom im den aldrig war rit i wår hamn förut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp, fom en lar, med bank och brännin: gar å sida, och få hade jag, få qwinna jag mar, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora stepp oskadadt ihamnen. Och denna aston skulle jag minnas med fröjd, såå länge jag lefwer, om allt hade warit der hemma fom det bort wara. Klockan war fyra på morgonen, då jag fom in i denna stuga tillbata: jag tänkte få hwila, men denna hwila blef wärre, än arbetet förut. Den yngre gossen war förswunnen. Jag sötte honom på wåra klippor här med lylta i handen, hela natten, jag ropade hans namn, högre än stormen; men mitt sökande och mitt rop woro, fom om de skett på hafsbottnen. Wid dagningen såg jag en nalen påle, der wår andra båt warit bunden, och båt och gosse har jag ej sett sedan, och båten war wärd gull, men go8 sen war mig lärare än lifwet. Den gamla tystnade wid dessa ord, och brast i gråt. Kaptenen hade kommit in under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge alt på den. Han fixerade i stället wäggarna, talet, allt i stugan, men isynnerhet ett gammalt fiskbräde, som hängde på wäggen wid spiseln, och det war nästan sönderrispadt på midten, ehuru några sirater på begge ändarna Moro tem meligen wäl bibehallna. När. gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref upp rock och wäst och fram: ES dd . A AL 4