Norrländska Korrespondenten – 24 december 1864, sida 3

hennes knä. Den gamla betraktade det en stund, höjde fen sin blick och såg förmår nad på kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals, och fnyfs tade utan att säga ett ord. När hon derpå lyfte upp fitt anlete, strålade glädjen in i botten på skryntlorna deri. 7Oh få lik din far, fom om han gick uppdagad, börs jade hon nu, !allenast mycket wackrare än han. Gud beware dig, wildbasare, hwem bad dig ränna ut till sjös allena? War, det wäder för dig? Men jag war ett får fom ej band dig faft wid fängstolpen, få hade du wäl fött hållas hemma. Gud ffe lof, nu fon jag dö i ugn, och ingen skall fråga på min graf hwart jag gjort of med mitt barn. Wår öfwerraskning fon man lätt föreställa jig; men den jul qwäll, fom hotade att bli oss få ledsam, blef gladare, än mången annan. (Efter uppgift, af J. L. Runeberg.)