Norrländska Korrespondenten – 10 december 1864, sida 2

rätt eftertryckligt med den lilla foten, men det hördes lyckligtwis icke på den mjuka mattan; derpå wände hon sig hastigt till sin moder och sade lifligt: — Ac, söta, älskade mamma, Henrika har mer: ligen rätt; här är riktigt dystert i afton, tala om når got för oss, dn berättar få wäl och nu hafwa wi en stund ledigt för oss sjelfwa, medan Henning läser en: gelsta, och inga besök funna göras i detta ohyggliga wäder. — Sa, älskade mamma, gör bet, fade Henrik tanhända glömmer jag då för en stund mina egna bekymmer; tala något om dina egna ungdomshändelser: fätert har du också haft pröfningar; kansle jag då lar lära mig, att wara fördragsam och tålig. — Du har allt ffäl, mitt barn, för din oro; det är ide roligt att hafwa fin fästman på willande hafwet, men bed Gud om styrka och tålamod och ännn är ide hoppet förloradt. — Jag har nästan intet hopp mera, då det är så länge sedan han skref till mig; denna fasliga storm förfärar mig! Henrika kastade sig gråtande till fin moders bröst. — Lugna dig, mitt kära barn, få skall jag upp: fylla eder önskan. Har jag någonsin talat om min femtonde, tjugonde och tjugofemte födelsedag för eder? Båda flickorna ropade: — Ack nej, aldrig! — Tagen då edra arbeten och sitten hos mig här mid lampan. i Sedan de fatt fig och börjat arbeta, fade hon: (Forts.)