Norrländska Korrespondenten – 28 september 1864, sida 3

paltbröd, kaffe och foder, 174 k:a diftilleradt, en liten farnaljesfutting konjac, en tardus rödva ladet och en låda tvumf. Sedan jag sålunda widtagit de nödigaste försigtighetsmåtten mot en eljest befarad hungersnöd, och hos domaren i orten intagit en bastant frus tost, som åtminstone för första dygnet skulle befria mig från att anlita mitt för och mitt skafferi, begaf jag min, i spetsen för 3:ne bärarve, ästad på min sommarwandring till sjellbygden. Klockan war 12 på tagen och Junisolen, som brände glödhet från zenit, framlockade de allra kristallklaraste perlor från mitt klart skinande anläte. Ack, huru många mwaror från Cskilstuna, som denna dag wattnare skogsstigarne i Norra Ånger manland! Kl. 172 till 6 samma afton hade jag tillryggalagt 3:ne mil och ansåg mig ffylDig mig sjelf den uppmärksamheten att göra halt för den dagen, helst fom jag nu befann mig den sista af de sedan äldre titer skattlagta byarne i Björna socken, och der jag egde ett wälgrundart hopp att få ett någorlunda komfortabelt nattherberge och äfwen en någorlunda anständig supe. Ena hälften af mitt hopp, eller tet fom rörde nattherberget, aick också mötet riktigt i fullbordan; men för den andra halfwan fick jag, tywärr, lång näsa. Bonthustrun, fom, med en riklig skara af mer och mindre serafiska werld8boraare omkring fia, för tillfället war erfam hemma i gården, lemnade wmisdserlinen löftet om logi, men protesterade bestämdt emot min anhållan om qwälldwards; tyr — tillade hon — han bjutt bit säg sjålf, få fön pläga säg fjälfr! Emot denna argumentation bade jag i sjelfwa werket intet att påminna, bwadan jag, tagande min bepröfiwade afwittringsresianation till hjelp, förfogade mig utan fupå till sängs och insomnade lydliatwis ganska fort. Men tet tillstår jag: nog fantiserade jag i början af natten; jag drömde mig tillbafa till mitt goda winterqwarter hos min wän Sandberg; jag tyckte mig dela hang läckra bord och waknade sjelf wid vet mindre artiga, men testo mera för mina fwagbheter betednande utropet: nej, nu fan det wara nog of ostron och hummer ... hit med palt: bröd och megoftfås! Fjellgölarne hade ännu ide hunnit att gnugga fömnen ur ögonen, förrän jag åter war på benen. Mina twåbenta mulåsnor pallrade sakteliga efter mer trossen, och kl. 10 f. m. (den dag jag hade sammanträde med Stafwarsjös ny: byggare utsatt) hare jag åter utför fjells strömmar och sandhedar, uppför bergåtullar och öfwer sanka mossar tillvyagalagt 6 34 mil. Jag war omsider wid målet för min första fiellwandring: jag befann mig frisk och sund i Stafwarsjö nybygge. FCerts.) Den trettioariga. Du trettionde år, som randas,