Norrländska Korrespondenten – 28 september 1864, sida 3

Ben trettioåriga. Du trettionde år, som randas, Tag mot min harm — den rättvis är! Hvi låter du mig ännu andas, Då ingen man du mig beskär, Då gråa hår helt djerft du smyger I fordom svarta lockar in)! Då kindens ros så trolös flyger Och lemnar qvar ett spräckligt skinn? Jag knappt i spegeln vågar titta, Dess artigheter äro slut, Och afskyvärda rynkor sitta Der gracer hafva lekt förut; Mitt hull, det hvita, sina färde I sällskap med humöret rymt, Och mina riddare, de värde, Af dem ej synes mer en skymt. För verlden tjugufem jag fyller — O, må jag länge lura den! Och omsorgsfullt jag än förgyller Ruinerna af skönheten. Kanske en gång att för den möda, Som jag så, ospard vänder an, Det spirar upp en herrlig gröda I skepnad af — en äkta man ... Ty obemärkt sitt lif att lefva Och ogift sen — omöjligt, nej! An några år jag djerft vill sträfva, Mitt hopp så snart jag uppger ej. Men skulle dock så sorgligt vara, Att jag förblifver utan man, Kan jag mig samvetsqval bespara, Ty — jag har gjort allt hvad jag kan ... Sjöfartsunderrättelser. 1864. Aug. 25. Fahle Bure, Nenzen, segelklar från Tranani fill Naselbindaa