Norrländska Korrespondenten – 28 september 1864, sida 3

17n 2 MAAS HTFTTLIJ7I:AV 1tiI! nästa års wårtermin. Men jag har ges nom wanlig kommissionär till arbets klassen giort ett äfwen i fleras tanke lämpligt förslag om inredningen. Skön den 26 September 1864. J Backlund. Från Eskilstuna till La till Lappland! Rese skizz, mina wänner i Sörmland tillegnad, af G. G. 65. (Fortsfr. föreg. nr.) Jag kunde hafwa några intressanta meddelanden att tillägga, angående Blanches wistande i Jtalien och de anmärkningar han gjort i afsende på de sydenropeiska folkens national-efonomi och Iefnuadgwanor; men jag anfer vet ide tillständigt för mig att förekomma Er, mina damer och herrar, med antydningar i ty fall, då allmänheten kanhända redan från br Blanches egen eleganta penna fått fin förlåtliga nyfikenhet härutinnan tillfreds ställd. Jag känner icke huru härmed kan wara, enär Stafwarsjö nybyagare, bland hwilka jag har den lyckan att f. n. wi stas, ännu aldrig fett en fwenff tidning, ide ens Pietisten eller Fäderneslandet, inom fina gränsor än mindre då Smweriges konvenablaste Jllustrerade Tidning. Kl. 8 e. m. den 26 Maj embarkerade jag på ångaren Hernösand, för att afgå till staden af samma namn. Aftonen war ljum och wacker och efter wederbörligt afsked från wänner på stranden, fom hwiftade med handen ilade wår wackra drake framåt genom Stockholms förtjusande skärgård. J solsänkningen passerade wi nycdela till Sweriges huijwudstad, det gamla Waxholm. En poft promenerade på bröstwärnet och kanoner lågo der på fina wagnar och lurade. Herre Gud, hwad det såg farligt ut! Aldrig fan wäl en rysk flotta wara få oförsigtig att gå det der ftället för nära ... Utan några ledsamheter kommo mi lyckligen förbi den der farligheten och derpå gingo wi samtlige till kojs. Sjön war stilla och hafwet lugnt som en spegel. Men tidigt följande morgon war jag åter på benen för att ej gå miste om ett skådespel, som jag förr ej sett, och hwilket icke min penna och knappt nog någon af wåra litterära ryftbarheters pennor förmår att åskårliggöra. Det war en soluppgång på hafwet. Situationen mar wördnadsbjudande. Bottniffa wiken låg i morgongryningen blant fom en spegel. Hwarthän ögat spanade: endast himmel och watten! Här och der ett enstaka segel. Plötsligt låg hela him meln i öster i brand. Några minuter ännu och himmel och haf, få långt ögat funde fe, flammade i purpur och guld och ur mågen dök solen upp i detsamma. Hon syntes ett ögonblick dallrande på wattenytan, liksom skakade hon hafsffummet från sin gyllene skuldra och som wille bon på samma gång kasta en blid om-; kring för att rekognoscera terrängen. För modligen fann hon allt i behörig ord: ning, hwadan hon också utan uppehåll fortsatte fin gamla i årtusenden nötta bana. Sammalunda gjorde oc ångaren Sernöfand, hwilken ett halft dygn fednare landade i Westernorrlands refidensstad. Jag förbigår min resa från Hernösand till Örnsköldswik, pr ångbåt. Derunder tilldrog fia ingenting som kan intressera. Jag hade nu emellertid rest nära nog få långt mwägen rädte och beredde mig att från Köpingen företaga den I mil långa wandringen westerut till fjellet. Till den ändan drog jag mina steasstöflar uppå, antog en blusmans skedelse! och föpte mig grötgryta, ftefpanna, kaffe; kokare, tenntallrikar, knif och gaffel, tennsked, bledhämtare, metrefwar, krokar, swirflar, rågmjöl och bullar, 172 lisv. igiZZhnh En3nnnnnnnnnnnnnnnnnn i:i: EEE