Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1864, sida 2

och hwad jag skall älska eder båda ömt; dig, min Carl, och äfwen dig, min lilla syster! Den unga frun såg sig omkring med alädjedrudna blickar och mönstrade och berömde allt: de wackra rummen, de enkla, men beqwäma möblerna, de hwita, rika gardinerna, genom hwilkas weck herrliga, lefwande blommor syntes höja sina prunkande stänglar. De unga makarne satte fig wid det öppna fönstret, för att riktigt njuta af juniaftonens skönhet och tänslan af deras unga sällhet, och de sutto der länge. Aftonwinden krinaflägtade dem och liksom smekte alla de ljujwa föreställningar, hwilka de fortforo att frame kalla eller snarare drömma i sommarnattens dunkel. Blommorna darrade i det bleka stjernljuset. der ras doftande andedrägt berusade de lycklige och juni himmelen hwälfde sig mystisk och hög öfwer den i all fin fägring prunkande jorden. Ad! de drömde, de båda unga, hwad få mången gjort före dem och säkert skall göra hädanefter, om långa år af lyda, af sällhet och jordisk glädje. Sorgens och ålderdomens dystra skuggor syntes alltför fjerran, för att låta uppstiga det ringaste moln på ven leende taflan af deras framtid. Men wi, arma menniskor! wi ana ide i dag, hwad fom ffall hända oss i morgon, och säkert är det lyckligast att få är; ty skulle mi wål ega någon gnista alädje här på jorden, med kännedom om de bittra öden, fom möjligen förestå of? — Ac, nej! Denna owetenhet, detta dunkel, som höljer wåra steg i lifwet och wår utgång ur tetsamma, är säkert en nåd af Gud, ehuru fänflan deraf understundom ilar genom wår själ, med en obestämd fruktan och fasa. Men makarne fortforo att drömma sitt hjertas ljufwa drömmar, och den unga systern, hwilken satt