Unsändt. lathias kjörnings Monolog vid dess första resa på Ängermanelfven i Maj 1564.) Ar jag ej död? — för många herrans år ur handen föll ju tunga vandringsstafven! Hvad fattas tiden, då man icke får i fred sig hvila i den stilla grafven? Hvad skall jag göra här uppå en jord, som under seklers tal jag hunnit glömma? hur har man vågat att mig oåtspord, tillbaks igen till lifvets mödor dömma? Har jag ej verkat medan dagen var! Hvad vill man då att gubben här skall göra? Ar det väl skäl åt honom man uppdrar, att fram och åter uppå elfven köra? och skall med grund och timmerstockar jag, nu efter döden börja här att strida? Jag kan ej tro det står i någon lag, att en Borgmästare skall slikt bestrida. Har jag ej verkat nog för stadens väl? hvad är det nu man af den gamle önskat? Skall jag på nytt i lifvet bli en träl sen många vårar på min grafkull grönskat? Till slut det heter: Gubben ogår igeno; han spökar här kring elfvens vackra stränder, månn tro det anstår salig Kjorningen, att bära fraktgods in i köpmans händer. Aha! — jag anar det är minnet blott af mig man vill i all välmening ära! och om så är, för äran som jag fått, Jag vill Bolaget tacksamhet hembära. Mig tycks likväl man kunnat kalla opp mer lämpligt namn — exempelvis Elskungen; han sitter ej på tungan som en stopp, — då gubben Kjörning är der mera tvungen. Och fanns det ingen inom orten då ibland de lefvande, hvars namn var värdigt att som en heder på hjulhuset stå; blir ryktet först blott efter döden färdigt? och var ej Angur prisad på sin tid, för kraft och raskhet att på böljan vandra; med smaken ej det skulle stått i strid, ett namn af honom med tillägg: den andra. Välan! jag får likväl mig finna vid mitt nya kall, att verka för trafiken, ehuru tjensten tyckes stå i strid med gubbens genre, som var juridiken. I dag jag gör nu min uppvaktningskur, och helsar er J trefliga stationer, och om det funnes här en trubadour, till mina ord nog skulle sättas toner. Du stolta elf och dina böljor blå, uppsträckta stundom uti hvita hufvor, min första helsning ger jag er också, o, varen milda, fredliga, som dufvor. Vi skola dansa dagligt med hvarann, men, om J blifven mycket för opp-nästa, så veten, Kjörningen är just den man, som nog kan göra eder lagligt snästa. Ett helsningsord jag äfven har till dig, du som har ordet på befälets brygga: Fastän du der står något öfver mig, förtroendet vi skola dock betrygga. Mig ryktet sagt, du vara lär en man, mot passagerare den mest humana; slikt gläder mig, och om det ginge an, Vi drucke brorskål på vår våta bana. B. Ängermanelfvens nya ångbåt, uppkallad efter den utmärkte Borgmästaren Mathias Kjörning. OsAfatamnde--ättolfe