Norrländska Korrespondenten – 6 augusti 1864, sida 2

Jag är mycket otålig och har ett swårt lynne; tet fordras minsann din ungdomsalädtighet och tillgifmenhet för mig, för att kunna uthärda dermed. — Ad, goda, älskade fröken, säg icke få! utropade Julie med werklia ånger. Skulle jag eller min bror wäl någonsin kunna glömma hwad fröken gjort för oss? Ack, nej, aldrig! aldrig! Och, som Carl säger, att fröken ej mera kan wara glad, bör ingen undra på. Fröken eger ju ingen sällhet för sitt hjerta och har dessutom haft så bittra sorger. Orden, sagra af Julie, men hwari dock andvemeningen kommit från brodren, smette åter ljuft den ftackars Evas hjerta. Hon bjöd Julie ett wänligare godnatt, än hon ajort det på länge, sedan hon förut uppmanat henne att på morgonen höra efter om brodren behöfde eller önskade fig något, fom möjligen kunde fattas i hang nya hem. Nedan samma afton, sedan Eva lagt fig, skyndade den lättfotade budbärerskan ned till inspektorsflygeln och berättade för brodren allt hwad Eva yttrat, och han, wi måste erkänna det, kände sig både rörd och smickrad; ty hans hjerta war warmt, han war redlig och ofonstlad och dessutom ännu så ung. Det gora förhållandet fortgick, ja, under loppet af wintern blef inspektorn Evas förklarade gunftling. Hon bemötte honom, som om han warit hennes like i samhällsställning, och hon wisade honom i synnerhet denna ömma omsora, hwilken är wanlig endast hos en moder, maka eller syster. Zcke få, att Eva war kär i fin brors inspektor; utan det war snarare qwinno-: bjertats inneboende, länge kufwade ömhet, fom tog ut fin rätt, då den fann ett wärrigt föremål för denna ömhet. I Det klandras dock wanligen ffarpt, då en äldre