Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1864, sida 3

Rädda mig! woro de ende ord fom hon kunte frambringa. Efter tjngu år mille nn fru Thone åter inträra i werlden, och det första mötet woro de gamla tårarne, den gamla wisan; till en glädjefest trodde hon fig funna gå och mötte här smärta och bekymmer. Rid edra grå hår beswär jag er, bad Gabris ella, under strömmande tårar; hör mia, tv denna stund måste afgöra emellan hjertat och werlten, emellan lif och ded. Långsamt git den gamla frun fram till flickan, såg henne allwarsamt och stänat i ansigtet, och ännu all: warsammare war den ton, i hwilten hon fore: Dina ögon, detta tal, barn, det är att hära Gud. Men säg rent ut: hwad har man gjort dig? Det är ute med mig, tant, om jag måjte gifwa doktorn min hand, en man fom jag ej ätffar och ej fan alffa. Du älskar honom ej? Derom har din far ej sagt någonting; endast att roftorn är en hederlig och på köpet en rik man. Oh min far — flickan wågade ej tala ut En bankrutterad man, fulländade fru Thone. Yfe för mia är det jag ber, utan för min far. Ni fan rärda honom om ni will, ty ni är rik, rikare än min far någonsin warit. Din far må falla; han är sjelf skulden till fin olydfa. (Forts.)