Norrländska Korrespondenten – 20 april 1864, sida 2

hotellet blef allt sämre och sämre; han wille nu förs söka det på annat sätt. vJag will hellre hädanefter arbeta i wexlar än i wexelfebrar; jag hänger medicinen på spiken oc ins träder fom deltagare i ev firma; jag får åtminstone då spisa middag i fred och slipper att blifwa störd i min nattro. Den fom hörde er tala få oc ej kånde er, herr boftor, swarade herr Neer och stakade läkarens hand, den skulle wisst ide säga er, hwad jag nu säger er, att ert anbud af hjertat fägnar mig. Miifling bad fadren underrätta dottren derom; han wille komma tillbaka ännu samma dag för att hemta swar och med detsamma fira sin förlofning. Oh nu, fade han, tagande hatt och käpp nu går jag till mina hus, jag måste företaga befittning8tagandet med någon anständighet; det mill säga, jag måste ännu i dag höja hyran något litet; i går skulle jag hafwa afstytt något sådant men i dag gör jag det med nöje. Det är egandets demon. Underrättelsen om den oersättliga förlust, fom drabbat Wild, hade snart spridt sig i huset. En hwar beklagade den unge mannen, ty en hwar wisste hur högt sonen älstat fin moder och en hwar älskade hos nom, i trots af, eller kanste juft för det han war få sträng, oc) denna stränghet hade fin rot i hang pligtz känsla. Jsynnerhet betedde fig Jean Gissel wid dets ta tillfälle wertligen komiskt. Han ordentligt kofetterade med fin sorg öfwer den döda; från kontoret gick han ned i köket, från köket till ftallen, öfwerallt framtog han tidningen, i hwilken dödsannonsen stod, och öfwerallt fällde han pligtmäs siga tårar. Naturligt wis måste äfwen herr Jonas erfara hwilket känslofullt hjerta han hade. (Forts.)