Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1864, sida 3

husbonde på afstånd. Emellertid wille hon se sig om efter ett annat rum och ej wäcka misstankar mot sig genom något förändratt uppförande. Stymningen började inbryta, då hon i den wildfrämmande öppna wåningen sag fig omtring med oro och qwal. Slutligen tom hon in i ett litet trefligt rum, försedt med entla, men smaffulla möbler. Här ställde hon från jia den lilla kappfäcken och satte sig på en stol wid fönstret för att betrakta utsigten. Den nedgående fos len färgade landskapet med sin purpur. Aftonens stillhet försatte henne i en wemodig stämning; hon hwarken såg eller hörde någon menniska. Då flögo hennes tankar tillbata till hennes lyckliga dagar, när hon wi en älskad makes sida såg fin framtid få roc senfärgad och hon jemförde den med det närwarande, fom war måladt för henne i owisshetens dystra färger. Hon tänkte på fin mor, fom skyddade hennes barns dom och ledde henne de första stegen på dygdens wäg; hon får fin goda moders grafkulle och tyckte fig förs nimma de skuggande trärens fakta susning öfwer grafwen. Ack hur öfwergifwen, huru wärnlös war hon ej nu, uttastad på lifwets oroliga haf, hwarje stund fruktande att gå i qwaf. Lutande sitt hufwud mot fönsterkarmen, lemnate hon fritt lopp åt sina strida tårar, under det-hon bad: O min mor! min mor, tag mig till vig i din sälla ewighet, låt icke ditt barn förgås i denna werld full af list. På fin högra hand hade Hon lutat fitt hufwud; den wenstra låg på hennes knä. Hon kände den sagta tryckas och reste fig förskräckt. Framför benne stod hennes husbonde. (Fots.)