Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1864, sida 3

låta föreskrifva sig några vilkor af en upphetsad folkhop, — att rättvisa komme att ske och att de borde tryggn sig vid den vissheten att i vårt land i lagen är lika för alla — ett yttrande, i x som tycktes väcka mycken opposition. Imellertid drog sig hopen tyst och stilla nedåt hörnet at Fredsgatan, då polisen, i som tydligen mera litade på vattnets kraft än på ordets, plötsligt bröt stilleståndet och åter riktade sprutslangen mot massan. Nu började samma scen som förut. Under tjut, skrål och skratt sprang folket från den ena sidan af torget till den andra. Nagra få blefvo våta. De flesta lyckades dock komma undan och ännu en gång visade ei tydligt hela hufvudlösheten af de vidtagna anstalterna. Den som skrifver dessa rader har en gång under en utländsk resa, varit vittod till ett dylikt folkupplopp i Hamburg. Polisen använde äfven der sprutor, men sålunda att alla gator spärrades, en spruta opererade i bvarje gathörn och pöbeln samlad midt på torget i bokstaflig mening genombluttes af vatten. Efter tio miunterkapitulerade massan och hvar och en begaf sig, skamflat och våt som en tupp, hem till sig. Men att med en enda vattenstråle, på det vidsträckta Gustaf Adolls torg, vilja skingra en uppretad hop — det är en taktisk manöver, som sanherligen endast kunde väcka åtlöje. Men hvar voro demagogerna? De som tände lågan — hvarför var ingen af dem närvarande för att hjelpa den stackars polismästaren att släcka henne? Lefve Sonlman! ropade pöbeln imellertid. Ännu en gång försökte jag, under ett nytt stillestånd, lugna passionerna. En man ur hopen, som tycktes vara ett slags ledare, — en herre i svart hatt och glasögon underhöll en lång konversation med mig, derunder han sökte göra klart för mig, att det suveräna folket omöjligen kunde skingra sig, så länge polisen fortfor att med vatten bespruta H. M. konungens trogna undersåtar och så länge hon qvarhöll de oskyldigt häktade. Då jag såg att jag icke kunde uträtta något, hegaf jag mig hem och hörde under hela vägen, långt ut på Kungsholmen, det hiskeliga skrålet och skrattet från Gustaf Adolfs torg. Conrad.