Norrländska Korrespondenten – 16 mars 1864, sida 3

hållare, den imponerande styrkan aj femtio konstaplar, anförda af polismästaren Nå, gudskelof — tänkte jag nu känner man sig trygg igen. Anarkiens hydra måtte väl nu qväfvas a Hercules -polisen, gå att en god medborgare i lugn och ro kan få gå hen och lägga fig Verkligen syntes mig också, vid min aukvimst till torget, massan hafva lugnat sig. Folket stod nu och samtalade, betraktande med nylikenhet de ix posanta anstalter, som ordningens upprätthållare vidtogo för att helt och hället skingra rabulisterna. En fruktansvärdt läng -prutslang ringlade siv snart, likt en hisklig jätteorm, fram öfver torget. Aha! — tänkte j jag då jag erinrade mig, att hr Wallenberg, (grosshandlanden) uppträdt såsom tillställare och talare på mötet — detta kan man verkligen kalla en ironi af ödet Den eld, som grosshandlanden hjelpt till att upptånda, den nögas nu hans frände polismästaren släcka, och det med användande af stadens sprusig tor. Jag drog mig undan till en vrå af torget, sägande, söm hr Tobias i Shakspeares Trettondagsafton: Jag skulle icke vilja mista min andeli detta spektakel för tusen guldstycken ur Stora Mogols skattkammare. Allt var tyst och det är min fullkomliga öfvertygelse att om man nu latit hopen besinna en stund, skulle den utan vidare oljud bufva skingrat sig. Men snart såg man en glänsande vattenstråle riktas mot den tätaste delen af massan, och pu följde under en stund en scen, som icke förselade sin komiska effekt på någon alåskådarne. Po819 så lisens artilleri var alldeles för ringa. då vattenstrålen riktades mot höger, sprungo skrikhalsarue uuder det glädtigaste skrän veh skratt åt venster, en och annan blef visserligen något våt, men ingen tycktes dervid fasta den ringaste vigt Man bara skrattade och skrek, hotade och svor — Slutligen gick Jag tram till polismästaren och töreställde honom att de hittills vidtagna åtgärderna omöjligen kunde leda ill det åsyftade resultatet, massans skingrande, och erbjöd mig att tala till folket och söka förmå dem i godo aflägsna sig Han lemnade härtill sitt bifall och sprutningen upphörde. Jag gick nu fram till folkmassan och höll ett litet för tillfället lämpligt tal, föreställande den att en stor idå och en älskad id — och det vore den skandinaviska idn för oss alla — ingalunda kunde viuna något på ett sådant sitt att uppträda. Alla lyssnade med fullkomiigaste tystuad till mina ord och besvarade dem med uthållande hurrarop att jag nastan blef förskräckt för denna verkan deraf. Imellertid tystnade larmet snart, och hopen lotvade, på min förfrågan, enstämmigt att skingra sig, så vida polisen först ville borttöra sprutslangen och frigifva de 9 hvilka alldeles intet ondt hade gjort, menade de. Jag föreställde dem att den lagliga myndigheten ingalunda kan