Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1864, sida 2

hans medlidande Sedan genomläste hon ånyo bref wet; förebrådde sig att hafwa welat göra sin älskade ännu mera olycklig, och snart kunde hon blott ropa: — O, min Gud! allt är då slut! Jag skall aldrig återse honom! aldrig! För att lyda Fredrik, för att afhålla fig från fre stelsen att fe genom fönstret, begagnade hon uu blott fin moders rum, då abb Durand inträdte. — Det har warit mig omöjligt att tomma hit de tre sednaste dagarne, mitt kära barn — fade han, förwånad öfwer att finna henne ännu gråtande. — Jag har warit få upptagen af göromål. Jag har ide endast haft kyrkans inre angelägenheter att bestrida, utan dessutom måst besöka många döende; sedan ni förlorade er mor, har Gud ytterligare häkankallat en person som mycket älskare er, den goda gumman Nacquart. — Är mor Nacquart död! — ropade Josephine, som knappt trodde sig kunna bära denna nya sorg. — Hon har dött lugnt och stilla — swarade den fromme presten. — Ni wet ju att hon war mycket gammal. Utan twifwel wet ni att denna qwinna war er gudmor? -Nej, det wet jag icke — swarade Josephine. — Händelsen fogade få att hon befann sig i kyrfan, då ni skulle döpas, och blef då fadder åter Hon har wäl ihågkommit det. På fin vödsfäng har hon lemnat mig ett testamente, hwaruti ni utnämnes till hennes universalarfwinge. Hwad hon lemnar efter fig, är wisserligen en obetydlighet — tillade abben — ty den stackars gumman hade bott mycket uselt, och allting antydde fattigdom. Jag har lemnat detta testamente till fredsdomaren, som widare ombesörjer saken. (Forts.)