Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1864, sida 3

proklamation, full af ord, men utan en gnista af dansk anda. Kanonerna skulle ha stusjat fiendens öfsermod, säger proklamationen; hvarför ha de då icke gjort det? Kanonerna hafva fallit i fiendens våld — ja det måtte nu så vara, derest de blifvit försvarade i manlig strid — derest det hade kämpats sådana strider för dem, som kämpades vid Fredericia och Idsted — namn, som man har haft den djerfheten att påminna om i modlöshetens proklamation. Nej! — nu har det lemnats mera qvar i skansarne vid Dannebirke; der har lemnats qvar härens förtroende till sig sjelf och sin sak, der har lemnats qvar nationens tro och hopp; der har lemnats qvar Danmarks ära! Kanoner kunna ersättas, men hvem kan gifva oss ersättning för soldaternas och hela folkets obeskrifliga sorg och harm, för landets och härens ära? Skola vi icke snart i tyskarnes jubel och hån, skola vi icke i Europas missaktning snart få en måttstock på hvad våra styresmän hafva lemnat qvar vid Dannevirke jemte våra kanoner och våra förskansningar? Men ännu aldrig har danska folket uppgifvit tron på sig sjelf, icke heller skall det göra det denna gång. Nu gäller det först att på det allvarligaste taga ihop med de män, som hafva radt vår konung till det förfärliga steget. Det gäller för landets representation att visa sig värdig sin ställning och att fordra den strängaste räkenskap. Och först och främst gäller det att upprätthålla modet, att sluta sig fast ihop som em man och att till det yttersta genomföra den strid, som de nuvarande styresmän ha saknat mod eller förmåga, eller begge delarne, till att hålla ut i sju dagar