Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1864, sida 2

Oaktadt den stackars flickan kunde läsa och ftrifwa ganska wäl, begangnade bon fia föga deraf. Des lene lemnade henne aldrig annat än religiösa böcker, samt hade till och med twekat när hon lät henne läsa Frankrikes historia, hwilten af Josephine först lästes med största intresse, samt sedan omlästes hundratals gånger. All hennes önskan war att hafwa böcker, och hon wågade en gång att bedja derom. — Och hwad skulle du lära dig, mitt barn — swarade Helene — om du läser dessa profana werk? Att känna werlden? Tro mig, Josephine, det är en mydet sorglig bekanskap att göra. Dessutom, om du ide skulle arbeta, måste jag arbeta bubbelt och jag är mycken klen. — Då skola wi ide tala mer om den saken, min goda tant — ropade Sofephine omfamnande Helene — jag bör ju twertom förföka arbeta för oss båda? Gif mig arbete; allt arbete, och sedermera när jag fer er blifwa mid helsan, samt litet gladare, få försäkrar jag att jag ide har ledsamt. : Detta war likwäl att lofwa alltför mycket. Def utom tycktes denna ledsnad, långt ifrån att wara en smärta för Helene Roussel, deremet förträffligt gagna hennes afsigter; ty ju mindre Jofephine Hade nös jen och förströelser att sakna, då hon, Helene, lems nade werlden, desto lättare skulle hon funna lemna den. Helene trodde fig dö af sorg; och då hon skulle lemna fin dotter utan stöd, utan beskydd, mar hennes lifligaste önskan att Josephine blef nunna; det war i detta hopp hon bemörade fig om att beffrifiwa fällskapslifwet med de mörkaste färger, det war derföre hon oupphörligt rosade en nunnas lif. Hon arbetade ofta till och med långt in på nätterna för att samla ihop en summa, tillräcklig för att betala inträdesaf