Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1864, sida 2

dens och ordningens hem; idoghetens, det ärliga arbetets, vet rastlösa framätskridandets werkstad, arbetande för en ständigt wäxande arbetsskicklighet på alla lifwets wägar, ständigt mera utbredd kunskap om det nyttiga och goda, som till sädan kofran länder; och att styrkan nog är tillräcklig att behålla denna ställning fri, Swerges sjelfständiga plats ibland jordens länder och aktning för det swenska arbetets wärde i folkslagens täflan. Men den styrkan behöfwer gen nomträngas af de renaste, andliga ins flytelser, gudsfruktan, laglydnad och det husliga lifwets dygder. Den behöfwer samlas, wårdas, öfwas; den behöfwer samlas omkring rent swenska föremål, wårdas under manlig tukt, öfwas med allwar. — Starpskytteföreningarnas uppz komst utgör ett stycke af denna mård och denna öfning. Jag talade om Swerge såsom fridens hem, men det hemmet är icke säkert om ej krigets dugande kraft wäxer jemte fredens. Jngalunda kan det wara skarpskytteföreningarnas afsigt, att minska nödwändigheten af ett eget krigarestånd, hwars hela lefnads uppgift är wapnens tjenst till fäderneslandets förswar, men om en gång här skulle gälla en strid för hus och hem, då wore det en sak af största wigt, om bonden kunde föra swärdet med samma säkra hand, som wänder plogen, och den, som tjenar sitt fädernesland med lärdomens werk eller i embetsmannens arbeten, os få kunde stå flint och färdig ibland kulor och krut, och näringsflitens arbetare kunde rikta sitt gewär med samma skicklighet, som förwärfwade honom aktning och wäl ftånd i fredens dagar. Det war få i wår äldsta forntid, att få många med borgare fom funnos, få månge krigare äfwen. Ditåt, emot detta mål, sträcker sig skarpskytteföreningarnas wäg. Men att det målet ej må alldeles tappas bort, fordras att hålla dess wigt Har och bes stämd för ögat, på det att sträfwandets ihärdighet må blifwa få ftor fom hågens liflighet i begynnelsen mar, större, ej mindre, wäxande ständigt ju mera det liter fig kännas, att bemödandet ide är fruktlöst, att dugligheten winnes. Det är för öfrigt en egen sak med skarpskytteföreningarna, att man måste önfka fås fom det allrabästa, att deras tjenst aldrig måtte behöfwas, ty detta är doc mår warmaste bön till en ewig Försyn, att fredens wälsignelse måtte fortfarande warda wårt land beskärd. Krig har twenne sidor, den ena är segrarnes glans och winning, som leker för den ärelyfts nes öga och förleder den lättsinnige. Det händer under fredens långa njutning, att en stolthet wäxer, fom ide wäger förmågan, men dristar att utmana fas ror, hwilka snart tomma det ftolta fins net på skam. Krigets andra fida är nös den; lidandet; förödelsen; det förlorade wälståndet; det förspillda menniskoblodet; förluster, som sprida sorgens bitterhet och eländets börda i trefna hus; och måns gen ädel och nyttig werksamhet, som blifwer afbruten. Skarpslytteföreningarnas