Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1864, sida 3

engel. Sedan hon blifwit sju eller åtta år gammal, kunde icke Helene föra henne med sig i kyrkan, utan att hennes präktiga figur ådrog fig allmän uppmärfs samhet. — Se en sådan wacker flicka! — fade de förbi: gående. Långtifrån att Helene kände glädje mid dessa uts rop, åhörde hon dem med sådan smärta, att hon då alltid påskyndade fina steg, under det hon suckade. Men gumman Nacquart deremot njöt wid sådana tillfällen, så att hon gerna skulle tackat alla dem som hade dessa utrop. Josäphine hade fyllt sitt tionde år, då plötsligt och utan att gumman Nacquart war förberedd derpå, den unga flickan upphörde att om morgnarne hämta hem mjölken. Twå daaar, tre tagar förflöto, Jos phine syntes ej till. År hon sjuk? funderade gums man. Gifwande alla sina göromål till spillo, gick hon och satte sig på en afwisare midt emot Helene Roussels fönster, fullt besluten att icke wika från denna plats förrän hon sett sin älskade flick. Den vagen förekom henne mycket lång; ty fönstret före blef stängdt, eaktadt wädret mar wackert. När nats ten stundade hade hennes oro blifwit så stor att hon lät tio personer passera förbi, utan att sträcka ut handen efter allmosor. Hon have i fer timmar ingens ting förtjent, men ännu tänkte hon ej på att afläg8na fig, då ändtligen helt sent fönstret öppnades; ett blondt hufwud wisade sig ett ögonblick hwarefter det förswann. — Det är hon, det än hon! — ropade den ftackars gumman, ehnru det war swårt att vå urskilja förenålen, och ehuru Helene Roussel bodde tre trappor upp — Gud ware lofwad! Hon mår bra. CForts.)