Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1864, sida 3

Som gick så glad att slåss vid Slien, Allt under Dannebrogen; — Man tänkte: Danmark dela vi, Som förr vi delat Polen;, Och bröt så fram med dån och skri, — Men herren stod de sina bi Och väldigt beto nordanstålen! Hell dig, du danske broder god, Som blodt för fosterjorden! Och du som än med såkert lod Står förpostvakt för norden? Så stark uti din goda rätt Bakom ditt Dannevirke. Kung Fredrik gjorde värnet tätt. Och glads åt tyskarnes reträtt, Ifrån sin graf i Roeskild Kirke. Och när de komma, tyskarne, På nytt att striden pröfva, Skall du nog mera stryk dem ge, Ty mycket de behosval Och blir den öfvermakt för stor Så fäll ej modet, broder, Ty trohet än i norden bor, Och kanske förr än du det tror Vi bröst vid bröst slåss för vår moder! Ty snart med vårens lösta våg Från fjellen ned mot söder, Skall skynda jublande ett tåg Utaf trofasta bröder! Blågula fanan högt på stång Och konung Carl i spetsen, Och svensk och norrman under sång Framåt till tyskarnes förfång — Ty ingen är för leken ledsen, Hell då den första dust så varm, Hell er, I danske bröder! Er seger i hvar nordisk barm Mod och förhoppning föder! Ja, hell dig, nordens förpostked På vakt, dess gräns att skydda! Håll stadigt i — vi komma med Och vapnen lägga vi ej ned Forrn Tysklands horder äro flydda! Hvem vet om gnistan här ej slår En luft, af åskor mättad? Om ej, elektriskt snabb, den når Uvar folkstam förorättad? Hvem vet om ej exemplets makt Förjagar tveksamheten Hos folk, som man i bojor lagt, — Och brusar ifrån trakt till trakt Som en revelj för menskligheten? (A. B) —ed—