Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1864, sida 3

— Ja, hela dagen. — Men om söndagarne? — Om söndagen gör hon, bön och låter mig äfwen bedja. Sedan är tiden inne att gå i messan. — Hwarföre tager hon ej er med sig dit. — Hon ämnar låta mia följa med om twå mår nader, då jag fyller fer år. Ack! jag skulle gerna wilja gå dit en gång i medan! — Sommer då ingen till er? frågade en annan gång gumman MNacquart. — Jngen! Åh jo: en dag kom en swartklädd herre, fom min tant kallade herr Abbån. Den dagen war hon mycket sjuk, och det hade hon marit länge. Det war tydligt att Helene Roussel Hade welat bikta fig, och derföre låtit falla en prest. Alla des fa detaljer werkade hos gumman ett slags högaktning för Helene; och doc war tiagerskan nödsakad att betänna för fig sjelf att bon ide war få noga om medlen när det war fråga om att förtjena tretio sous. Slutligen blefwo gummans möten med guddottren för den förstnämnda ett dagligt behof. Ljudet af flickans röst, hennes annalkande beredde henne en werklig njutning; och gumman Nacquart, fom dot ej hade lånat lif qwar, förwånade sig öfwer nöjet att älska. När Josephine följde fin tant i kyrkan, mäns tade gumman med otålighet timman då högmessan började. Så längt hennes swaga syn tillät henne urskilja, warseblef hon sin lilla wän, och då började von småle åt henne. Iofephine sin sida passerade aldrig förbi gumman utan en wänskaplig hälsning. wanligen sägande: God dag mor MNacquart! eller vadjö, mor MNacquart! och dessa få ord gingo ända till gummans hjerta. Det är sant att Jofephine war wacker fom en