Norrländska Korrespondenten – 7 november 1863, sida 2

de luktade starkt, när jag tog emot dem. Karlkläder lukta alltid illa of tobaken. — J, jag röker få litet, och icke annat än en äkta kubacigarr om dagen, och nyttjar för öfrigt ean de Portugal dagligen. Gumman gick ut och inkom straxt med ett par byxor, hwilta språkmästaren obesedt och hastigt trärde på sig, men hans korta ben hunno ej på långt när ut genom dem. — Sa få! nu har den galna skräddaren mifförstått mig, jag sade att de woro för långa, och han har gjort dem längre. — Det är icke herrns byxor, upplyste gumman, jag tog emot dem i skymningen och tyckte då att de woro swarta, men un fer jag ljusskenet typligt, att de äro ... — Rutiga! — klagade språkmästaren med hjertz slitande ton, — rutiga, alldeles fom dylika fonftmakare, säktmästare, dansmästare och lindansare bruka, rutiga fom killes byxor!? De äro den gemena fält mästarens tillhörighet; han har fått mina, spring nu till honom genaft och gör ombyte. Sedan han efter några misslyckade försök att fomma ur jättens benkläder, ändtligen blef dem qwitt, tog gumman dem och gick ut med dem. Hon dröjde länge och språkmästaren fed af mäns tang och otåligbetens qwal, stampade i golfwet, ref sig i hufwudet, skrek och gret af ilska, till dess hon ändtligen inträdre med fin wanliga säflighet utan det efterlängtade plagget, alldeles tomhändt och sade: — Fäktmästaren har sått ut för ett par tim mar sedan, klädd i swarta byror, få fade hang fräs derska, och han kommer icke hem, förrän sent i natt, fom wanligt.