Norrländska Korrespondenten – 7 november 1863, sida 2

medfört den obehagliga följden, att be fattigaste socknar fått bära de tyngsta fattigwårdsbördor, under vet de förmön nare haft lätta, och tanske inga fattig: unterftöd att widkännas. Att, såsom somliga projektmakare förefslagit, öfimerflytta fattigwäården på staten, hwiltet förmodades låta fig göra, perföre att staten i flere enstaka fall kommit tommu nerna till hjelp, wore må ända olimpe ligt och orimligare, än att kommunerna handhafwa den såsom fin egen sak; men helt naturligt är, att fattiywårdsviftrikterna borde innefatta flere än en socken och inrättas t. er. häradswis. Om fattigwardsdistrikterna organi serades på det sätt, att detta ärende blefwe en statens sak, hare man onmirwelaktigt att emotse den följden deraf, att denna kommunalangelägenhet, hwarmed församlingarne böra sjelfwa taga befattning, skulle såsom ett statsärende af regeringen reglementeras och admiz nistreras. J fåvant fall Fulle en till intetgörelse tillwägabringas af den frihet, som benämnes: Kommunalfrihet. Då man från den rätta synpunkten upp: fattar ten grundsats, fom i denna fråga torde allmänt göra fir gällande, fan man ock i förhand antaga såsom sannolitt, att, i afseende på fattigwården, allmänna opinionen snart nog stargar sig för den af månge upplyste män på goda gruns der, förordade gemensamhetsprincipen, hwilken, tillbörligare realiserad, skulle bereda den medborgerliga jemnhet i det för fattigwården utgående onus, att den ena kommunen icke betungades mera än den andra. Frågan om fattigwården är en ibland de många fom ligga inom Landstinget 8s befogenhet att behandla. Uti K. förord: ningen d. 21 Mars 1862 finned uti 2 w Landstingets werkfamhet utstakade. J enlighet dermed åligger denna nya ins stitution, fom är en fommunalreprefens tation i större skala, att rådslå och bes sluta om Länets allmänna -angelägens heter, hwilka afse den allmänna hushåll: ningen, jordbrukets och andra näringars utweckling, kommunikationswäsendets ber fordrande, hälsowård, undermwisning, all: män ordning och säkerhet, med mera dylikt. Häraf finner man att flera bes stämda praktiska ärenden föreligga Lands tingen, och fom för dem öppna ett mid: sträckt fält till en gagnande wertffams het på sjelfstyrelsens grund. Då fattigwården är omnämnd såsom en allmän länsangelägenhet; så är wäl meningen, att det tillkommer LPandstingen att göra fig underrättade om huru den utöfwas inom de särskilda Eommunerna och att uti administrationen ders med bereda någon lättnad och jemnlits het. Det torde ide funna undgå landstingens uppmärksamhet, att fattiawården för närwarande inom olika kommuner utöfwas mycket olitka, och att efter den praxis som nu är öflig, underhållandet och försörjandet af fattiga individer trabbar de fattigare kommunerna med den swåraste tungan, hwilket missförhållande