Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1863, sida 3

bjelper med djup wördnad den sorgklädda damen ur wagnen. Det är hans matmor och han är lifegen. Med wacklande steg går hon fram till grafwen. Lutande fia emot staketet för att ej falla, utbrister hon med djup sorg: — Det är då här du hwilar, mitt enda barn, mitt hopp, min glädje, mitt allt i werlden. Förgäfwes har jag sött dig min arme fon, i många år, och mu först har vet lyckats mia att finna den undangömda wrå af jorden der ditt stoft fått fin araf. Sedan jan, efter en fåfäng förhoppning att fe vig återwända till ditt hemland, sent omsider erhållit den sorgliga wisshet, att du ide mera fom lefwande skulle göra det, beslöt jag att ide hwila, innan ftoftet af honom, fom jag älskat på denna jord, åtminftone finge slumra den ewiga sömnen i fina fäders grift. Jag har sökt dina spår i detta land på alla de ställen, ver te wåra täms vat, men allt förgäfwes tills nu. Måtte vetnnlyce kas mig att återfå ditt stoft. — Svan — sade hon på ryffa till deu gamle tjenaren, fom wördnadsfullt siod bakom henne — detta är Sergejs graf. Den lifegne kastade sig snyftande på knä. Han hade burit honom wid hwars graf han nu jtod, fom barn på fina armar, och den tillgifwenhet, hwarmed den lifegne ofta fästar sig wid sina herrar och deras aftomlingar, hade uppstått hos honom redan tidigt för den hädangångne. — Övåt ide du gamle — fade modren mildt. — Böjom oss för Guds allsmäktiga hand och låtom oss taga allt med undergifwenhet, ty Han, Han ger och Han återtar såsom det honom behagar. (Forts.)