Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1863, sida 3

Den döende Polacken. Monolog af Emma. (Månan belyser ett med lik öfversädt slagfält, En ung polack sitter stödd mot sitt gevär.) Polacken. Omhvärfd af lik jag sitter sårad här, Och känner redan huru döden nalkas; Skall hämndens törst och frihetens begär Uti mitt bröst af dödens kyla svalkas? Allt hat försonas uti dödens smärta; — Jag hatar Ryssland än med brustet hjerta. Står Polens rätt ej uti tydligt ljus, Har Rysslands tyranni väl haft sin like? Ej hafven lust till eder nästas hus!l — Men det har lust till både land och rike. Med Gud på tungan härja de och bränna, Och styrkans rätt allenast de erkänna. Jag egde gods och slott vid Weichselns strand, Men när det gäller att vår frihet skydda, Polacken tar musköten i sin hand Och öde stå då både slott och hydda. Gemensam fara enigheten föder, Och fursten och soldaten äro bröder. Jag egde mer, jag egde ock en brud, Hon väntar mig, jag kommer ej tillbaka, Ack! När jag hörde frihetssångens ljud Så lemnade jag både barn och maka. Jag njutit allt hvad lifvet herrligt eger, Men friheten allt annat öfverväger. Derför, om tusen lif mig himlen gaf, För Polens frihet skänkte jag dem gerna, Blott s segersånger höjdes vid min graf, Men du går tidigt ned, min lefnadsstjerna!