Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1863, sida 3

staden, hwarest äflande menniskor genom sina många bestyr störa honom, utan till den med blommor öfwerströdda ängen, för hwilken hwarje fogel sjunger; till berget, fom hela natten besötes af ftjernskaror; till hafwet, den oförgängliga före: bilden af omwexlande företcelser och oföränderliga lagar; till skogen, som utjtväcfer fina moderliga armar med fin mit tiga wärtlighet och sin dystra slugga; — och här i den lyduad nesja föremal wisa, i teras ordning, styrta och skönhet, står han ansigte met ansigte inför ven frutse tanswärda Allmakten. En stämma ro: par till honom ur pjupet: Gud fall draga försorg terom! Bustarne stråla af Gudomen; englarne berja Honom. Der finnes intet jordiskt qwal, som ej mildras of Guds sköna stämma, då den hwiskar i naturen, må wara tyst och salta, nen rörande fig på djupets Yta och framtallande ljus ur mörkret. SD fröjd att något finns Uti wårt stoft fom lefwer, Att än naturen minns, Hwad dock så flyktigt war.