Norrländska Korrespondenten – 13 maj 1863, sida 2

swänder sig ett kristligt finne gerna från all jordiff fåfänglighet, för att bereda fig att wärdigt emottaga den utlofwade himmelska arfwedelen; ty endast i Guds gårdar finnes werklig kärlek och skuldfri glädje. Tänk alltid på den allgode Guden, bäste Sebastian — flutade hon — och lef, lef för det emwiga ... För det ewiga och min älskade Emma! — in: föll Sebastian, fom ej litet förundrades öfver att höra öfwerstinnan tala i en sådan anda. Ya, må wara, äfwen för henne, hon har ett kärleksfullt hjerta och ett religiöst finne, men låt doc ide färleten till ett jordens barn afwända den kärlek du är skyldig din fader i himmelen, fom jag dagligen will åkalla för er lycka ... Den fom älffar af rent, warmt hjerta — älskar också alltid Gud — fade Sebastian med faft till: försigt. Fa, få säga åtminstone jordens barnu7 — fuc: kade öfwerstinnan. Sebastian wände sig derefter till guvernanten, hwilken fatt ensam och inom fia förargad på öfwerst. innan, derföre att hon drog kyrkoherden med fig åt himmelen, och ide lät honom få stanna hos henne på jorden. Mamsell Amanda war onttömlig i i fina önftningar för de nyförlofwades lycka. Hon försäkrade att det alltid warit en af hennes favorit-idder, att en gång få se Sebastian förenad med den söta Emma. Ett få wackert par finge man söka efter, menade hon. Hon hate länge märtt, att Emma i tysthet älskat Sebastian, men som hon icke kände föräldrarnes tan: kesätt, hade hon ide wågat uppmuntra hennes böjelse, utan hellre förblifwit neutral.7 Hon förtrodde ho: nom derefter, under tysthetslöfte, att öfwerstinnan på en tid blifwit fasligt gudfruktig, och att hon hade