Norrländska Korrespondenten – 14 mars 1863, sida 3

den röde, som märkte att de swenska kulorna hweno honom förbi, fattade åter mod och kommenderade marsch framåt! Detta war emot Dalhlfelts öns skan; det målte förekommas. Han wände fig bakåt och ropade med hög röst: Ryttmästare, ryck fram med kavalleriet och hugg ner dem hwarenda knatte, ty ej will jag hafwa, och ej will jag gifwa pardon. Detta hjelpte. Norrmannen blef förskräckt och fom menderade reträtt till mossen; men knappt war denna manöver werkställd, förrän Dahlfelt och hans löjtnant med sitt manskap föllo dem i ryggen med sådan kraft, att de ej kunde hålla stånd på mossen; men på ans dra fidan derom fattade de åter posto. Dablfelt ans föll litwäl här med den följd att den norffe löjtnans ten, fom innehade wenstra flygeln, mäste gifwa wika och flydde i wild oordning; norske kaptenen blef häri genom twungen att med hela fin styrka gifwa fia fången till löjtnant Hummelhjelm, unter det Dahlfelt allt fjungande: Korfwarne woro fyra, paltarne woro twå, satte efter den norske löjtnanten och tog flere fångar. En tentandus till prestexamen kom en dag för få år sedan upp till professor Knös för att tentera i dennes ämne. Professorn frågade den blifwande pre sten bur stort pensum han läft och blef mycket förs wånad då han fid höra hur litet han orkat med. Men hwad tänker herru då på, utbrast den fagtmodige professor K., som läst få litet pensum, hwad tänker herrn på? . Jag tänter, swarade eraminandus med kallswetten i pannan, att Guds nåd är ftor.7 .. Ja, det är den också, swarade profes sorn, men pensum är för litet.