Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1863, sida 3

tade förslag — öfwerraskningen af er fråga torde före låta den förlägenhet, hwars uttryck ni fer i min djupa rodnad i i detta ögonblick. Huru will ni begära ett swar på en fråga, den jag aldrig wäntat blifwa mig tillställd? — Om ni känner någonting för mig, få... — Jag rekar icke att jag hyser aktning och för: troende för den, om hwilken min fostermor talar få godt. Men, bäste herr Pluring, aktning och förtro ende äro wisserligen goda grunder för äktenskaplig lycka, utan twifwel mycket goda; men förlåt en ung flicka, om hon äfwen anser en annan fänfla derutinz nan böra ingå fom nödwändig beståndsdel! För att ide fåra en man, den jag märderar, uttalar jag ide sjelf ordet, fom betecknar denna känsla .. ni anar vet nog sjelf . .. — Ja, mamsell Ragnhild, jag anar det; det or det heter kärlek. Jcke sannt? — Ni har gisfat rätt. , , — Och denna skulle ni ide funna skänka mig? Rent spel, mamsell Ragnhild! — Tack för vet löftet, herr Pluring! Nåwäl, vent spel! Jag fan det ide. —Prosit! Det anade mig, fa ven fom blef utz fparkad... och hwarföre, om ni behagar? — Ni begär mydet... — Då inskränker jag mig till intet. i — Swarföre dessa ytterligheter? Det finns ett medium mellan båda. — Och det är? ö — Ett förtroende att mitt hjerta tillhör en ans nan! Det skall wara till en redlig man och under kritiska förhållanden en ung flifa öfwerlemnar ett dy litt ord. Jag Hoppas, herr Pluring, att mi refpets