Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1863, sida 3

märkas, den nemligen, att då flertalet af nyhemmanens innehafware, genast efter det nyhemmanet erhållits, stundom under det ansökning om dess erhållande göres, till trädwaruhandlare afhända sig skogen till afwerkning under wissa, wanligen femtio år, en och annan, som ångrat den olagliga och förhastade försäljningen och deremot protesterat, underlåter att ffattlösa samma hemman, hwarigenom wäl afwerlningen för tillfället förhindras, men förödelsen dock i en framtid faferligen icke undgås, så att vet är att förs utse, vet fjellbygden går i möte fuftbyg: dens öde, att blifwa utan säljbar skog. Af hwad nu är anfördt synes, att på få ställen inom länet en wertlig hushållning med skogen eger rum, och att öfver: hufwud misshushållning är råvande, få att en förbättrad skogslagstiftning, med kontroll äfwen på den enskilda hushållningen, med glädje motses af hwarje for sterlandswän. Slutligen må under artikeln skogarne äfwen anmärkas de, specielt rörande de norra provinserna under qvinqvenniet utkomne författningar, hwilta alla fördelaktigt bidragit till skogarnes bättre wård, nemligen Kongl. Brefwet den 19 April 1856, fom stadgar, att ve refolutioner Kongl. Maj:ts Befhde metdela för afhemtning af tjärutillmerfningåimnen från kronans skogar ej må blifwa gällande för längre tiv än de näst verefter följande tolf månaderne, samt Kongl. Brefwet ten 20 April 1859 om amviändande af skogsalster å sårana fronomarter inom länet, som af skogseld warit hemsötta. (Forts.)