Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1863, sida 3

lönen för sitt stora, mödosamma kall; vwisserligen, tillade Han, gifwa bön derne ganffa betydligt, men allt jordistt är ringa och intet i jemförelse med hwad jag utdelat åt dem, Guds ord och fara menten. Wäntetiden till den stora dagen blef wisserligen lång för de unga tu, men dels förljufware te dagarna med ömfe sidiga kärleksbewis, dels fit adjunkten efter sitt modiga uttalande af sitt frieri för den i huset enwäldiga prosten, fru Elsas förtroende fullt, få att hon gynnade de ungas äkta förening. ÄÅndtligen inträffade den wigtiga dar gen. Det till tiondens mottagning ber gagnade rummet, fom kallades uppbördse kontoret, tillvuftade8, såsom det heter här bland folket, äfwen när man will uträtta det fredligaste wärf, allt sedan den oroliga tiden, då man måste wäpna sig wäl, till och med när man skulle Hålla bröllop. Snart fatt prostinnan i fin med mjuka kuddar rujtate pinnsoffa wid inåtvägs gen, under en stor oljefärgstafla, bars på syntes hennes fader bagereålvermannen i kroppsstorlek och brudgumsdrägt, helt ung. Framför henne stod upp: bördgbordet, med en stor kaffekanna, silfwerskål, en gäfwa af den församling, hwari prosten sjelf tjenstgjordt, fom adjunkt, stor gräddfnipa och stora foppar; på sidan om bordet, med ryggen mot prostinnan, satt prosten sjelf med sin bästa silfwerbeslagna sjöskumspipa, hwilken betraktades af folket nästan som en spira; något bakut efter prosten satt adjunkten med sin nya silfwerdosa, som han förliden jul fått, föräldrarne omes tande, till julgåfwa af sjelfwa Jngegerd, fom förftått att fpara ihop penningar; till höger om prostinnan stod den fagra flickan sjelf, färdig att fylla kaffekopparna. på bordets långsida fatt klockaren, för tillfallet med titel uppbördafommisfavie, med en stor bok att insätta de ti onde-gifmantes namn och afgifter. På bordet framför uppbördsboken stod en silfwerkanna full med starkt, fräsande öl. Något bränwin gafs icke, såsom på måns ga andra ställen, åt tionde-gifmarne, ty prosten hade tidigt ingått i nyfterhetsföreningen; men ölkannan, fom bjöds åt karlarna, och kaffepannan, hwars ins nehåll bjöds åt qwinnorna, påfylldes ständigt, emedan prostinnan hyllade detta ordspråket: fom man gifwer andra, få får man af dem. Snart inkommo mäns ner med kalfwar, får, grisar och gäss, allt qwid-tionde, fom tet heter, ty qwick bes tyder af gammalt detsamma fom lefwans de, och qwid-tionte är, om äfwen flags tadt, ett alster af lefwande djur; deres mot heter all säd ffaft-tionde, såsom als ster af strå eller skaft. Prosten blossade tobaksrök för att oms gifwa sig som en slags högre warelse, med moln, och tittade imellanåt dels på de gåfwor sockenboarne medförde, dels på klockaren, fom af gammal wana, brets wid hwarje gåfwa inskref ungefärliga wärdet på henne.