Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1863, sida 3

blott jag blir litet äldre, så leds han wid, mig, liksom jag wid honom redan nu. Hwad har du emot honom2 Detfamma fom mot ett maffätet äpple, pappa ! Unga grefwens fader hade lofwat pro sten, som, sedan han fått allt möjligt godt på jorden, ifrigt åtrådde blott Nord stjernan, att anwända allt sitt inflytande på högre ort, för att skaffa prosten ett sådant lysande märke på hans swarta taftan, ifall prosten wille gifwa fin dot ter åt den unga grefwen, fom war pin kär i henne; derföre anwände prosten hela sin wältalighet för att öfwertala fin dotter att blifwa grefwinna, men förs gäfwes. Hon tunde ej försaka fin kära Sigfrid och föll till och med på knä för gubben, räckande fina händer emot hos nom, och med tårar i ögonen bad: låt mig få frid med min Sigfrid! Barskt sköt gubben henne ifrån fig och fade: Fjolla, få länge jag har hufwuvet uppe, få tillåter jag det ide. Bes finna att du, fom äter af mitt bröd, har intet utom mig. Han har ej heller nå got hem, och j båda skullen snart swälta ihjäl. Ingegerd steg upp, sansade sig snart, tortade fina ögon och fade en smula stolt: 73 somras, då jag war i Stockholm, hos pappas frände, grosshandlaren, sjöng jag wid pianot en qwäll i hans hus, då bland sällskapet war den ypperlige direk: tör Stjernström, jag fom att wid bordet på aftonen fitta bredwid honom, han för: klarade då helt tyst, få att ingen annan hörde det, fin kärlek — nej, pappa, fe ide få bister ut — ide till min person, utan till min röst och erbjöd mig en platå fom sångerska på mindre theatern i Stodholm, genast, om jag wille stanna. Då jag nekade så bad han mig besinna saken, målade med sköna färger en af allmänheten firad sångerskas lyckliga lif, och lofwade mottaga mig med öppna armar, om jag fomme inom ett år till honom. Se, Pappa, nekar du mig den friffa Siafrid och will twinga på mig den bort skämda grefwen, få rymmer jag hufet, sådant går nu lätt, sedan mi fått jern: wäg nära, och diligenser dit: jag far till Stoctholm. Tofa, då blir du ju alldeles af med din föta Siafrid! Iej, pappa, han har wisat mig ett bref från en fin gynnare, kyrkoherde i Stockholm, fom för allt pris will ha ho: nom till adjunkt, och fom lofwat honom att han skall få blifwa e o. hofpredikant; mottager Sigfrid anbudet, få fun na mi träffas när fom helst i i det trefliga och fria Stockholm, utan uppseende, hos wår slägting, fom gerna fer hos fia konstnärer och sångerskor. (Forts.) — — —k ——