Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1863, sida 3

Nättwisan. Sköna dygd! du min bandoms glada dröm, min ungdoms hänryckning, min mannaålders lugnt dyrkade gudomlighet! Menniskan besitter dig aldrig fullfomligt. Hon eger dig endels, då hon få sammansmälter med Gud och werlden, att ej fogningen känns, der delen löddes till det hela; och eger dig endels icke, i ven mån hon utgör ett enffilt wäsende, med eget lif och enstaka klappande hjerta. Gud eger dig fullkomligt, ty Han är alltet, alla delarna äro i Honom. Det helas lif är Hans lif, hwarje dels intresse, allas wåra hjertan klappa i Hans barm. O rättwisa! du är äfwen de gudom liga fullkomligheternas wäktare och ledare. Du hwiskar i den hädda helighetens, den hämnande allmaktens öra: Finn äl till förbarmande mot ftoftet! På den fifta dagen skall du widröra Domarens hand, fom höjer fig att besegla fördömmelsens, ord, och hwifka wid den Allgodes hjerta: våt flocken till wenster följa flocken till höger efter, i Dina himlar! På jorden är du jätten och hjelten bland dygderna. Blotta ljudet af vitt namn wäcker och wäpnar fienden. År du den kalla likgiltighetens blods lösa skepnad? Nej; du är den lefwande, personliga ömheten. Du belönar, du straffar af innerlig wärma. är du blind, som du föreställdes af de gamla? Nej, din blick är som solen. Alla andra dygder äro blinda, wandra wid din hand, se genom dig. Du är kärlekens öga!