Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1863, sida 3

(UP alls TAN hyjetpa JUJ HULT TUR alldu, så kan ide ett samhälle berga fig utom sitt andliga stånd! Adjunkten smålog och småmumlade för jig sjelf: den Puffen är få mwedvergqmic:: tande, att han besparar mig Årligen mån-: ga skålpund snus; jag undrar att han ite förföljes af alla snusfabrilörer för slitt intrång i deras rörelse! Andtligen hade de båda presterne ut: läst hwarje fin tidning, till och med ans nonserna, tryckningsort och årtal. Pro: sten blossade tobaksrök och syntes illa ledsen och lefnadstrött, sedan den upp: piggande läsningen slutats, och adjunk: ten syntes sorgsen och suckade hörbart tungt. Prosten utropade: hwad nu? Hwi judar du få tungt? Adjunkten afgaf åter en djup suck och swarade: mitt hjerta är få betryckt af bekymmer ! MÅ, få lätta det med att anförtro mig deml Mc, farbror wet det ju, jag stackars fattige adjunkt är tär i den lysande och hulda Ingegerd! Dunheter, en prest får ite blifva tär i en flicka, förrän han fått fullmakt på pastorat. Ad, farbror, jag är ide katholsk prest, jag, utan rent evangelisk. Paulus fi ger: det är bättre att gifta fig, än brinna. Allrakäraste farbror, låt mig snart få säga swärfar, Ingegerd gaf mig i går qwäll lof att bedja det af fin far! Aldrig förr hade adjunkten wågat ut: tala fin önskan, och derföre såg prosten en lång stund på honom med stora, grå: blå ögon. Slutligen hördes han med jamma liknöjdhet fom Apollo, enligt Bitalis, swarade skalderna, fom för honom tlagade att de woro nära att swälta ihjel, swara: Jaså! Derpå blossade han ännu wärre tobaksrök. Andtligen, sedan den älskogskrante adjunkten fått wänta en god qwart, sade prosten bistert: talla hit tösen, men kom icke sjelf in med henne ! Adjunkten, annars något långsam i si a rörelser, sprang ut genom dörren, hwarigenom Jngegerd, wackert rodnande, tanske efter en af adjunkten i hastighet stulen morgonkyss, inträdde försigtigt. Hon kom in. Prosten höjde sin basstämma och sade: lär det sannt fom adjuntten, den ftactarn, säger, att du gifwit honom lof att bedja mig gifwa dig till hustru åt ho nom? Ingegerd neg och swarade fakta och blygt, men med bestämd blick: ja, söta pappa. Jafå, din toka, du låtsar således ide märka att den unge grefwen, arfwingen till fin fars rätt att här kalla tyrkfoherde, sjelf önskar få dig till fin grefwinna. Tag honom, få fan du fom hang gref: winna lätt skaffa Sigfrid pastoratet i stället för vig. Ad, wisserligen, men jag är mån om att slippa grefwens efterhängsenhet just genom att åtminstone förlofwas med Eigfrid; då finge jag frid med honom. Jafå, fade gubben, men ide mera liknöjdt fom till adjunkten, utan bistert, åv det redan få långt gånget med vitt tokeri, att du nyttjar adjunktens dop: namn? Hon j kanske redan blifwit med hwarandra ? Fa wisst, söta far! han bewisade mig att tilltalsordet du är det enda rätta till andra person, alla flagg titlar äro vf werflöd, pappa sjelf tadlar ju alltid pleonasmer och andra tilltalsord till en perfon, och flertalsorden ni och de äro grof: wa språkbockar till andra personer i ental. eSlyna, wågar du gyckla med mig? Lyd mig, jag befaller dig att bifalla un ga grefwens anbud. Jag förstår ditt wäl, bättre än du sjelf; det är oändligt bättre att bli grefwinna än en stackars presthustru. . PÖA far Kvotifar iu sjelf ofta att i 3 EEE a a a a a a a rr RR RR Te Re FTTTEVUUUEAAA on a RE aa SA SA