Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1863, sida 3

ett ögonblick — en salfva gick — och fram störtade Savolax jägare med fälld bajonett. Nu stridde man mot man, förtviflan mot förtviflan. Man sårade icke mera, man slagtade Det ömsesidiga nationalhatet padade i blod. — Man hade glömt, att ordet pardon fanns i krigets ordbok Man ville vinna eller ge döden. Efter en halftimmas ursinnig strid måste Ryssarne ge vika, Batteriet var taget. På den valplats, som varit vittne till denna kamp på lif och död, låg, bland de öfrige sårade, den gamte Savolaxjägaren. En kula hade träffat honom i bröstet. Han hade fallit tvärsöfver en Rysk löjtnant, som äfven blifvit illa blesserad. hHm, mumlade Savolaxaren, jag ligger redan på mie paradsäng. En död Ryss är mitt örngott, I detsamma kände han en stickande smärta i venstra sidan. Ryssen hade dragit fram en dolk, och dermed sökt att befria sig från sin vederdeloman. I Savolaxarens öga gnistrade den sista lågan af det raseri, som kommit hans blick att flamma vid blotta namnet Ryss. Hela hans återstående kraft koncentrerade sig i den för honom allsmäktiga tanken: hämnd; han kastade sig som ett vilddjur öfver sitt rof, skakade det med dödskampens konvulsiviska styrka och slet af halspulsådern på sin fiende Blodet stänkte högt mot skyn. Savolaxaren sjönk tillbaka och var icke mera. Hans hjerta brast, och hans hämnd med honom. (Slut.)