Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1863, sida 3

kanera min mamsell, min egen lilla Ragnhild, fom jag kostat på i pension i fem års tid... oh!... Ragnhild! ... jag tror jag får slag. prinsens drop: par, Ragnhild! ... oh! ... dom... ffulle... weta... tojs! ... Wanmägtig af raseri dignade gumman nedilindstolen, medan Ragnhild öfwerhöljde hennes tinningar med enu de cologne och höll luttwattenflaskan under hennes näsa. Stark war sensationen, men starkare woro gum man Stenströms nerver och hon kom sig ganska snart. — Lugna fig, söta moster, lugna fig, vet der fun: na mi undwika eller sätta oss öfver! — Sitta of öfwer! Jo det ffa du si! Jaså . man tänfer inte bjuda upp min mamsell .. hon skall sitta der som en höna, medan de andra strutta som gräshoppor på balen... ohl... det skae dom bli warse! — Ragnhild — tillade hon något mera fans sad — Ragnhild, mitt söta wälsianade barn, om du ej will se din fostermor skämmas ögonen ur skallen på fia, få lofma mig att gå upp på balen! Hör du, lilla pullan, du lofwar mig ju det? ... du fan ju inte fe mig, mig, fom håller dig få innerligt fär, förgås af harm?. .. . — Will moster att jag skall utsätta mig för det åtlöje denna tillställning skall ådraga mig? — Jag frågar: will hon att jag skall få gall: feber? — Nej, nej! Nåwäl, jag skall foga mig efter mosters önskan: jag går upp på balen. — Tack, pullan, tad för ordet, och hwad uppe bjudningen anbelangar ... — Min Gud, moster måtte wäl aldrig nedlåta fig till...