Norrländska Korrespondenten – 10 januari 1863, sida 2

om lifwets små alädjeämnen och helt andra wanor, än fom öfwerensstämde med hennes närmarande för hållanden. Hon hade der fått deltaga i husliga be styr: här fatt hon fom en fånge mid fin söm eller fin båge. Hon war der upptagen i en bildad, ja till och med förnäm umgängeskrets: här egde hon nära nog inga umgängeswänner och dem hon sökt hade up: penbarligen dragit fig för henne. Men också: hur tan man wara född i Lapp: land! Det war naturligt att sådane omständigheter skulle inwerka på ett finkänsligt 20-årigt flickhjerta. Hon lände fig djupt sårad af den till ohöflighet gränsande köld, hwarmed hon ett par gånger bemöttes af några snärtor, tillhörande den finare societeten, och hon önstade mer än en gång i fitt finne att hon fått upp: wäxra bland sitt hemlands fjäll, bland fina urfprung: liga gelikar, lycklig med sitt ringa mått af wetande ech trygg i fin enfald. Nu hade Hon en smula blickat öfwer werlten och werldshwimlet, hon hade läppjat ur upplysningens källa ... hon kände sig wisserligen hjertligen tacksam för hwad hon fått lära, men kunde likwäl ej undgå att det oaktadt känna sig tillbakaträngd, setd öfwer axeln. Hon föreföll fia sjelf fom en fjäll: fånel-unge, hwilken förwirrat fig utom boet, den man tamt och winaklippt och lärt några konster för att få god mat och fonfortabel bur. i Under en af dessa melankoliska, till hälften tjut: liga swärmerier, dem wi med någon erfarenhet af all mensklig och synnerligast ungdomlig swaghet måste förlåta wår lilla fjällblomma, inträdde hennes fostermor, madam Stenström sjelf, i jungfruburen. —— —ä— i DA ss—— —! —— — Rå, det war ofantligt, hwad hen fer gudsnådlig ut, min pulla! Om man får lof att fråga: