Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1863, sida 3

ligtvis i afvaktan på besallningar från officerarne in i högqvarteret. KEj långt derifrån, under ett skjul, som upplystes af en bredvid lagd vakteld, förbundos af tvenne läkare några sårade, som blifvit ditburna från skärmytslingen mellan sörtrupperna, och, när susningen i den närbeligna småskogen för ett ögonblick utdog, kunde man höra deras tysta klagan. En död grenadier hade blifvit kastad nära elden, som redun bmaude i sulan på hans sko, utan alt någon fäste uppmärksamhet dervid. På högra flygeln lago Savulax jägare, man vid man, gevär vid gevär. sällan, måhända aldrig, stod en tapprare trupp i Svenska armeens leder. Dess regementsrulla var en förteckning på hjeltar, på dess fana hade ännu aldrig någon feg, som vanhedrat den, uslagt krigare-eden. När dessa tappre valdes, sragade man dem endast, om de kunde gå och om de kunde skjuta. Man mätte dem icke på rekrytmättet; man kortklippte icke deras här; man snörde dem icke in i uniformer, som voro på vägen att qvåfva dem. be voro icke att se på paraden, endast i drabbniugen; och i deras leder stodo puckelryggiga, hvilka lika glada buro sin dubbla packning, och hvilka endast voro rädda att visa sin puckel — för fienden. Gustaf IV Adolts obetänksamhet, kortsynthet och enfald hade länge vant dem att kämpa mot en lmangdubblad fiende, men de etridde, liksom alla de Finska regementena utan undantag, så, fom man endast strider iör ett fädernesland, sasom Leovidas stridde vid Tbermopyle. Underverkens tid är längesedan förbi, men 1809 visade det sig, att de ännu äro möjliga, men endast för ett folk, som kämpar för sitt sjelfbestand. Eröfrarne borde dura vid ett ord, som kallas national-förtviflan, som vunnit flera drabbniagar. än Alexander, Cusar, Attila, Gustaf Adolf och Napoleon tillsamman Ett tolk, vid branten at sitt fall, är likt öknens lejoninna, som kämvar för sina ungar. I ett sådant folks ordbok finnas inga andra ord, än de bada: Seger och död. Tysta slumrade dessa kraftfulla, atietiska gestalter, med hufvudena lutade mot sin packmmng och sIHMu trogna 8evär i famnen, ikring de redan nedkolnude vaktedarna. FE.; ott en och annan höll redan på att i det gryende dagsljuset seja sin vösspipa, elknacka suntan Och undersöka låset, under det han sramgnolade de melodiska, men sorgsna tonerna af nagon Finsk visa. Mahända tänkte hon härvid på nagon gullharig tarna vid Saimens eller Päyänes etränder, som just nu dref den hvitulliga tHjorden öfver björk-beskuggade ängder. En grupp, som alltid af en åskådare ekulle ådragit sig en särdeles uppmärksamhet, utgjordes uf en gammal reslig krigare, som, bredvid en annan ännu i första ynglinga-aren, värmde sina ma