Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1863, sida 3

Ånna upptäckte snart hans afsigter och sölte att afwisa honom; men han blef så mycket entrännare; snart märlte hon att han wunnit hennes mor på fin sida. Hon blef orolig, sorgsen; rikedom smakade henne som galla; hennes mor war så förändrad, så werdsligt sinnad, hennes Åke hade allveles förswunnit ur hennes åsyn, af vet entla ssälet att han ide tväf: fade henne i deras gamla boning, och ingen wisste hwart de flyttat. En dag befallde modren henne att tläda fig särdeles wäl, ty en utsött gäst skulle tomma. Anna lydde. Self klädte fig gumman så ly: sande fom möjligt. Derefter satte anmman sig i en ländstol och antog en särdeles högtirlig min. Anna, ma petite chere fille! Kom hit, jag har en wigtig sak att säga dig. Anna fom, klädd såäsom modren befallt, men med sorgsen uppsyn. J tag skall du se ala ut, ma mignonne, ty du skall få weta en god nyhet.: Men du är ju ullan gråtfärdig. Hwad fommer åt dig? — Quest ce que cest que ga? Baronens gammalmodiga fätt att blanda franska i swenska hade smittat den fåfänga gumman. — Ack, Manna, swarade Anna: wi woro mycket lyckligare i fattigremen: i de små rummen hade wi sfred och höllo oss till sammans, här är bara oro och retymmer; pappa är ständiat borta, och när han nås gon gång år hemma, få är han mid daligt lynne; mamma sjelf är icke jama goda mamma fom förr. I — imbecille! — tacksawna flicka, har jag icke fört dia uti stora wer rilden och låtit dig fe allt aare: abelt, du har un fått jonera hela tiden, det måste wäl wara bättre än att wara fömmerska och par på en gång; men mennislan är aldrig nöje, och hon får aldrig för mycket.