Norrländska Korrespondenten – 3 januari 1863, sida 3

Den finske Jägaren. (Ur eSkarpskyttens.) Det var qvällen före slaget vid Lappo. Längs slagtordningarna brunno vakteldarna och kastade sina lågor, hvirslande, upp i luften. Skenet darrade öfver de höga granarnas mörka konturer, som skarpt bröto af mot den sjusare horisonten bakom dem, der redan den första strimman af den uppgående solen matt sramskimrade. Tysta och tigande gingo skildtvakterna fram och tillbaka frumför de nu i sömn försänkta regementena, som bivuakerade på bara marken, utan annatskygd, än den tata skogen skänkte mot blasten. På något afständ föll då och då ett gevarsskott Det var de båda armbernas piketer, som, skiljda från hvarandra af ett obetydligt afstånd, emellanåt, bland buskar och snår, vexlade några kulor. Af dessa ur dunkletastrimmande blixtar, af vakteldarua och den vid himlabrynet rodnande dagen uppstod en egen ljuseftekt, som skänkte den krigiska tallan en förhöjd prakt. I långa rader stodo hästarne bundna. Somliga hade lagt ner sig, andra vädrade, upprätta och halft gnäggande, den annalkande striden Artilleristerne slumrade, med hulvudena tryggt lutade mot sina kanounvagnar Bland de i pittoriska grupper hvilande krigarne hördes då och då klingandet al ett vapen eller det dofva ljudet af en fallande kask, då någon vände sig i sömnen. För öfrigt rådde dödsstillhet öfver allt, utom i den låga koja, der högqvarteret blifvit förlagdt. Från dess tönster lyste det starkt, och man kunde derigenom se dels skrifvande, dels på golsvet framoch tillbakagående, som det tycktes, rådslående personer. Utantöre vandrade flera ordonnanser af och an och ledde sina hästar vid tyglarna, tro——-Www-W: wWWWmwmWm -x —ö —