Norrländska Korrespondenten – 27 december 1862, sida 3

gon hufwudwärl kändes efter detsamma, men det wärkte dess mera i hjertat; han war af hjertat bedröfwad och natten förgick nnder suckar och bön för sig, hustru och barn. Men natten är ju icke så lång, att det ej blifwer morgon en gång. Miorgonen kom, och hustru Holms snarkande förbyttes i qwidande; det gjorde ondt i hennes arma hufwud, men ändtligen upps waknad erinrade hon sig aftonens rolighet, och bemödade sig att från sin bädd komma till bortdet för att medelst det återstående af flaskans innehäll skaffa fig nytt rus och bota hufwudwärlen. Men denna gång war Holm ide med om för slaget; han förekom det oc, och efter den dagen blef Holm en lika nytter och bra tarl fom hang hustru en förståndig och arbetsam qwinna, och i huset fanns fe: dan frid, wälsignelse och dagligt bröd. Men hwad hustru Holms fylleri widkom, få war det bara förställning: hennes bräns: win war färgadt watten, och jag trotsar att ingen skådespelare har spelat sin rol bättre, åtminstone ide med bättre rejultat af fin konst, än hustru Holm. Och nu till den andra historien, men den är ändå knapphändigare och kanske på sätt och wis känd i andra former förut; men denna är efter rena sanningen, och måste du äfwen hafwa den. J S. socken i Herjedalen fanns fordom en man som war blind och fann sitt mörka lif ganska tungt; hans hustru fick ock sin dryga del af dess tyngd medelst gubbens knarr och tlagowisor. Ofta yttrade fig hand då liga lynne i beflut och hot att dränka fig, men hans blindhet stod honom alltid i wägen. En dag, då han länge tröttat fin hujtru med detta tal, fann hon på vet rådet att erbjuda honom fin hand: ledning till elfwen; gubben antog förflaget och få wandrade matarna af, men hon styrde kosan. Setan de gått en stund stadnade hon på en brant åkerren och tilltännagaf för gubben att de nu woro wid elfwens brädd; gubben satte sig ned för att wita upp sina benkläder och småningom begynna sin sjöresa; hustrun steg då ett steg tillbaka, fade fina händer på gubbens axlar och gjorde fig fir: vig att gifwa honom en kraftig stöt uti wattnet; gubben, tillräckligt tidigt fännan: de kraftyttringen, spjernade emot af alla krafter och wände fig om i häftighet, fås gande: menniffa, tänker du göra af med mig? gumman swarade: ja, war det ide få du wille? och då gumman för: nam att han ite hare fullt allvar med sin dödsfärd, få war hon oc lita willig att leda honom tillbaka, och så wandrade de båda makarna åter hem, och gubben talade aldrig mer om någon sådan resa.