Norrländska Korrespondenten – 27 december 1862, sida 3

de genom arfwet efter henne skulle på sin ålderdom komma i bättre omständigheter. Men mostern war seglifwad; ondt krut förgås ej få lätt, fager ett gammalt ordspråk. Liksom professor Thunberg lefde för att förarga Afzelius, fom mar hans utsedde cf: terträdare i professionen, få lefde den gamla fröken, på trots, för att utpina Blinda, fom wågat gifta fig mot hennes wilja med en ofrälse. Hon lefde ännu den dagen, då de båda makarne öfwerlade om skåpet; för någon tid sedan hade de fått underrättelse om, att hou, ehuru 90-årig, war kry fom ett winterny. — Stackars mår lilla Anna, — utbrast gubben slutligen efter en lång stunds tystnad, under det han blåste ut röken af Gefle-Hoppet, — det hade ändå warit bra, om jag fått sälja skåpet . — Tala icke längre om den saken, min söta gubbe, i allt annat ger jag wika för dina önskningar; Anna skall få taga fin Åke, men moster blir nog hun drade år, och wi få wänta ihjäl of båda på arfwet. Äke är en hygglig karl; wi kunde flytta ut till honom, åtminstone om fommaren, jag tyder mycket om fist; — men här skall skåpet stå. Just då hon yttrade detta oomkullkastliga utslag inträdde plötsligen en liten mager, flintskallig herre, med gråsprängda, stora mustascher och ännu spelande, bruna ögon, rusade fram till kaptenen, fattade hans hand, skakade den häftigt och sade: Mjuka tjenare, hedersbror, hur står det till? Känner du ide igen mig? Hwad fer jag! — utropade kaptenen, — den lustige baronen, min gamle kamrat! Du är wäl nu minst öfwerste, du hade alltid få god tur! — Bara afffedad major! Nu för tiden befordrag ide det ädla blodet få odeladt fom förr. Ofrälse