Norrländska Korrespondenten – 24 december 1862, sida 2

Småbitar från landsbygden. XVI Bland de ofta återkommande olägenheter, som wåra förejulswintrar pläga föra med fig, är den sk. fohaltan ide att narras med. I år har ven warit skonsam; men få har hon warit desto swårare föregående är och hon blir det nog flere. Om wi skulle roa oss med att uppställa en tfohalfe-ftatiftit, få skulle den lemna oss horribla resultater af fönder: brutna ben på fyr och twåfotadjur, enor: ma antal skråmor på mer och mindre fu: lörta näsor, blånader under ögon, samt ett oräkneligt antal i diken eller ränn: stenar tullseglade krinoliner. Kohalkan har sina sidor. Hon är som man tar henne. Hon fan wara liberalt progredsiv; men hon kan också wara stock fon: servativ, ja till den grad att hon rent af blir retroaktiv. Den befordrar ofta ens lyckliga nedkomst utför en sluttande wäg; men tänf när hon skickar of på retour neröfwer den bade igen, fom wi nyss stretat uppför! Närmafte anledningen till dessa högst allwarliga betraktelser hafwa wi hemtat frän ett karambolage i stor skala, som wi med egna ögon på Sättnawägen åskådade för fjorton dagar sedan. Som wi weta är denna wäg på sina ställen i högsta grad backig och wissa badar haf: wa en lutning mot sitt plan, som mycket närmar fig winkeln för klättrande. Nå wäl: några forbönder återwände en afton från Sundswall och skojade i stickande tarrier uppför en af de brantafte bacarue. Referenten häraf, fom mötte fällffapet, naltades i samma ögonblick spetsen af backen, då han i månskenet blef wittne till en scen af äkta kongl. swensk syllracke effekt. Öfwersta häften började nemligen att äka tillbaka och allt med sådan fart att han trängde in på den honom närmast i ordningen. Denne föll på knäna och hasade sig ner på den tredje, hwilken i sin ordning stegrade sig och satte sig batlänges i släden öfwer sin herre... Om några sekunder lågo hästar, slädar och resenärer iutrasslade om hwar: dra i en sandgrop nederst i backen. Hade nu forbönderna warit någorlunda nyt: tva, få hade faran warit ringa; men nu befunnos de alla tre få beskänkta, att de lågo der lika kadavermessiga fom fina dragare. Swordomar och några grymt ningar woro de enda lifsyttringar de gåfwo ifrån fig, vå de erhöllo hjelp, utan hwilten de troligen på obestämd tid blifwit liggande på platsen. Det war en ynkelig fyu — säger Olans Petri om Stockholms blodbad — och ref. tar sig den friheten att säga detsamma, vis å vis förwedlingarne på CEättnami gen denna afton. Ja! hon war wertklis gen båre vutkelig och löjlig denna syn; men den war terföre icke owanlig, fyns nerligast från vet hållet. Ett månffensstycke af god humor war det i alla fall och ref. önskade att han wore målare: hwilken pikant tafla att hänga uppirifsståndens plena wid discussionen af Kongl. Maj:ts förslag till ny strafflag, rörande fylleri och dryckenskap!