Norrländska Korrespondenten – 15 november 1862, sida 3

tigförsörjningen, der te förmögne på pros letärernas, det är lrogaästernas, betojtnad genom sådan dispositien tillgoromnmtit en oberättigad nedsättnina i fina. Ars liga utgifter. Alla fomumunalsonera, som utgå i penningar efter en graderad skala, ligga, enligt wår uppfattning, helt och hållet utanför den kategori, fom med meranämnde skatt är affedd. Deremot ha wederbörande warit i sin goda rätt och tillwägagått i fullkomlig tfwerengstimmelse med statsmakternas mening, när de anwändt de till gemensamt gagn öfwerlåtua medlen att genom dem förs sätta och underhålla sin brandredskap i ett ändamålsenligt skick, ordna fin alls männa helsowård och gatubelysning på bästa möjliga sätt, aflöna fin polis, ins köpa hus eller godtgöra hyresersättning för telegraf-lofalerna, försköna staden, anlägga kanaler, dammar, broar m. m. De kommuner, som tills widare låtit bränwinsmedlen ingå i stadskassan, synas ej heller ha öfwerskridit den gräns, som för desammas anwändande blifwit satt, få framt de nemligen wid utanordnans det, på en gång eller successivt, se till att det gemensamma bästa uteslutande tages till ögonmärke. Skulle nu så ske att den skatt, som i sju feta år tillfallit stadssamhällena, från Oktober månad 1864 blir dem fråntagen ensamt derföre att de i ett eller annat afseende mifförstått författningens innersta mening, fan man ej undgå att beklaga synnerligast de mindre städer, för hwilfa denna till fälliga afgift warit i många fall en lätt: nad i bördorna och kallat till lif mera än en inrättning, fom den förutan må hända aldrig uppstått, åtminstone icke i den omfattning som nu, men som med de magra årens återinträde möjligen torde gå sitt förfall till mötes. Med sull kännedom härom anse wi oss både berättigade och pligtiga att uttala den förhoppning, att rikets ständer må noga betänka sig innan de skrida till beslut om en indragning, som otwifwelaktigt på mera än ett Håll kommer att i frå: ren följas af förlägenhet och bryderier.