Norrländska Korrespondenten – 15 november 1862, sida 3

— Denna gången är det utan min skuld — — Det säger on alltid. Du försummar din tjenst och är en spelare; du är oförbätterlig. Den unge mannens ångest hade blifwit allt större. Han bad henne widare, trots hennes hårdhet och köld, som blef allt härdare, allt mer och mer afslående. — Syster, endast om trehundra thaler ber jag dig. — Du far ide tre groschen af mig. 0 Det är ju en småsat för vig, en få oändlig småsak. Du har få många tufende i denna secretaire — — Oc om jag hade så många hundra tufen, bekom du ändå ingenting af mig. Jag har twå gåns ger räddat dig. Det har ide hjelpt, och den sista gången swor jag att det äfwen skulle werkligen wara den sista gången. Min ed skall och måste jag hålla, det är en samwetssak för mig. Allt har sitt mått och fin tid; sjelfwa döddångstens bön om lifwet. Den rifa fruns broder steg upp. Herren har likwäl rätt, fade han. — Gud, hibeln och samwetet är edert tredje ord. Ja, Herren har sagt: — Förr skall en kamel gå genom ett nålsöga, än en rik kommer i himmelen. Lef wäl, syster! måtte himlen wara dig nådigare! Han lemnade rummet. Den sköna, rika damen stod ett ögonblick fom för: stenad. Derpå sade hon: — det war werkligen en gripande samwetssak för mig. Dermed hade hon af statat intrycket från fig. Hon trädde åter för spegeln, för att fe om klädseln under denna lilla episod hade lidit. Endast en lock hade rubbats något litet. Hon bragte den åter i ordning. Tar A tar