Norrländska Korrespondenten – 15 november 1862, sida 3

—— Kalix till Aftonbladet lemnade skildring om årswäxten inom nämnde län, derom lemna följande, ytterligare belysning: Inom de nordligare socknarne, firder les Torneå och Kalix, har gräsmasken anställt fruktanswärda härjningar, fom föranledt kreaturswärdets sänkande med omkrina 100 procent. Jnom Pajala, Öfwer-Tornceå, Carl (Gustaf, Neder Ior ncå, alla bellänna inwid Munio och Tor: neå elfwar, bägae Kalix-socknarne samt Råncå har misswäxten pål säd i de allra flesta få tallade skogsåyar blifwit till der grad total, att ej ett enda forn är duge ligt till mat, ännu mindre till utsäde. Allt skall köpas, hwillet faller sin så mycket swårare, som just dessa dokttiag wanligen sakna fot umunikationsmedel, och och der sådana finnas äro de högst swåra. Alfwen de utmed de större floddalarne belägna byar hafwa lidit mycket, doc mindre, så att hopp är att dessa, genom utbyte mot från södern inköpt spannål, kunna understödja fina lidande bröder i med utsäde. Pr landshöfding Bera:nan har och ges inom bhushållnings-fällffaperna låtit en juppmaning i detta syfte utgå, på det lide vet enskilda winstbegäret allt för mycket skulle tunna ockra på den lidan: ses bekostnad. Tiillika har han dels genom samma sällskaper och kronobetjeningen, dels ock igenom resor inom länet sött förskaffa jig kännedom om hurn stort belopp af understöd hwarje ort tarfwar, och otmwif: welaktigt inkommer, om ej få redan fett, underdånig skrifwelse till K. M:t i detta sorgliga ämne. J frågan om bränwinsmedlens anwändande och deras fortsarande disponerande af skommunerne har följande uppsatts fått att läsa i flere tidningar, hwarföre if wen wi införa densamma: Regeringend åtgärd att genom king styrelserna infordra upplysning om bräns swinsmedlens anwändande få wäl af hus: hållningssällskaperna som ftadstommnnerna, under de år denna afgift med en femtedel tillfallit de sörra och med fyra femtedelar de sednare, i ändamäl att dermed tillwägabringa de större gemen: samma företag i anläganinaar, bygnader, sförstöningar m. m., lwartill ifrågamwar rande medel ursprungligen woro afsedda, synes häntyda på ett allwarligt beslut af högsta wederbörande att, för den häinvelse bränwinsskatten befinnes i allmän het från fin primitiva bestämmelse uf werförd till bestridande af en för den: samma främmande utgiftsstat, förelägga den snart sammanträdand eladstiftningen ett förslag till skattens anwisande från och med nästa statsreglerinasperiod i helt annan syftning än hittills warit fallet. Nekas kan ej heller att åtskillina kommuner, i strid med författningens både ordalydelse och anda, disponerat sin andel af bränwinsmedlen till lindring i sådane löpande utskylder, exempelwis fat