Norrländska Korrespondenten – 15 november 1862, sida 3

skönhet blomstrande ansigte. — Men hon skall icke blifwa mig farlig! Hon blef triumferande stående framför spegeln. Plötsligt förskräcktes hon och blef blek. Dörren hade långsamt och sakta öppnats bat: om henne. Hon hade sett detta i spegeln. En ung man hade inträdt; en blek, ung man, i hwars blick man endast kunde läsa ångest. Damens förskräckelse följdes af wrede. I denna wände hon sig hastigt om till den inträdande. — Min Gud, hwarföre kommer du hit? Hwad år det nu igen? Den unge mannen hade tilflutit dörren efter fig, derpå störtade han fig till hennes fötter. Ångsten hade upprört honom. — Charlotte, syster, rädda mig ännu en gång! Det war den rika enkans broder, Theodor Grone, registrator wid en liten domstol i provinsen. Från systern hade all förskräckelse förswunnit, men desto mer ökades hennes wrede. — Redan åter? ropade hon. — Du mågar det? Aldrig mer, jag har swurit det. — Endast ännu en gång, Charlotte, fyfter! — Nej, nej! — Jag är wanhedrad, jag är en tiggare, om du icke hjelper mig! — Nej, säger jag dig! makas sknll! — Du hade skolat tänkt derpå förut. — O Charlotte, du har, du hade inga barn. Men för måra föräldrars ffull, den gode fadrens, fom äfwen för dig umbar och arbetade, den ömma modren, lotte, haf förbarmande. — För mina arma barns, för min olyckliga hwars sista sorg mi barn woro, äfwen du — Chari — Du beder förgäfwes. Du är blifwen em manära för wåra föräldrar. Du är en wanära för mig